måndagen den 26:e oktober 2009

Barn i bloggar?

Jag har funderat på en sak.
När föräldrar skriver om sina barns liv i bloggar, tänker de då på vad det innebär på lång sikt?

Jag läser flera bloggar om barn och deras familjers liv, och tycker många är riktigt läsvärda och välskrivna. Men barnen har ofta ingen aning om att små eller stora delar av deras liv läggs ut på Internet, omöjligt att totalt radera ur cyberspace. Jag tänker både på barn med "normala" och speciella behov. Hur gör man för att inte bli för personlig och gå över gränsen för vad som är okej?
På bloggarna står barnen i centrum, något som de själva inte har valt och tagit ställning till.

Det är alltid kärleksfullt och med goda intentioner, men ibland berättar man om frustrationer eller om händelser som som är – eller kommer att bli – väldigt personliga.

Och lägger ut bilder och filmer. De bilderna och filmerna hamnar på sidor som Youtube och det innebär att de tar över rätten till materialet.

Missförstå mig rätt, en av mina favoritbloggar är Heja Abbe – där Abbes pappa skriver om livet som far till en kille med medfött hjärtfel och kromosomavvikelse. Den läser jag ofta och blir alltid engagerad, gripen och berörd.

Är verkligen tacksam att Abbes pappa delar med sig av familjens upplevelser.
Men han lägger också ut bilder och filmer - och numera vet många vem Abbe och hans pappa är. De är så framgångsrika att de inte blir anonyma.
Så har man tänkt på hur det blir för Abbe att vara känd från bloggen när han blir stor?

Vad tycker ni? Är det här ett problem? Eller är det nåt vi ska acceptera och vänja oss vid i den nya Internet-tiden?

11 kommentarer:

  1. Hittade din blogg idag och gillar den verkligen :-)

    Jag har också tänkt på det här som du skriver om att barn inte själva väljer vad som hamnar på nätet om dem, särskilt i fråga om bilder men även texter och funderingar föräldrarna har kring dem.

    Jag vet en mamma som tänkte till kring det här och slutade skriva just på grund av vad sonen skulle kunna tycka eller rentav få höra av folk som läste den. Vet också bloggare som inte använder namn på sina barn utan bara initialer. Då blir det ju svårare att identifiera, men för de som känner familjerna går det ju ändå. Ofta lämnar man dessutom ut detaljer i sin blogg som gör att man kan "leta upp" personen om man skulle vilja det.

    Och alldeles särskilt barn med speciella behov går ju lätt att identifiera. Jag har sett barn på stan som jag har känt igen från bloggar utan att alls känna dem i verkligheten.

    Jag tycker det här är en jättesvår fråga, som naturligtvis inte kan regleras på något sätt (?). Det blir ju en bedömningsfråga för varje person (förälder) och det är nog många som inte tänker långsiktigt. Skulle själv inte uppskatta om min mammas dagbok från min barndom låg ute för alla att läsa, faktiskt, men kanske går vi in i en tid där sådana gränser tänjs ut?

    SvaraRadera
  2. Ja, intialer är ju en möjlig lösning som används av en del bloggare. Men jag har i likhet ned dig själv sett bloggare och deras barn på stan och upplevt det som om jag nästan känner dem för bra, för att på riktigt inte alls känna dem egentligen.

    Kanske är det gränser vi måste se tänjas ut i vår tid?

    SvaraRadera
  3. Hej,

    jag är en bloggande mamma och har just funderat kring detta. Det är svårt i en sådan medial värld som vi lever i. Alla vill synas på Tv eller Internet men barnen själva har ingen möjlighet att välja. När jag själv bloggar försöker jag att inte lämna ut mina barn för mycket. Jag vet ju att en dag kan även min ditter läsa detta (för det är ju klart att även hon ska lära sig att läsa). Mitt främsta mål är att sprida kunskap kring funktionshinder och på så sätt hjälpa min dotter. Jag vill även stötta andra nyblivna föräldrar till ett funktionshindrat barn och visa hur bra det kan bli. Något jag själv hade uppskattat när min dotter var nyfödd. Det jag inte vill visa är för mycket känslor från mig själv, speciellt inte om jag kännermig ledsen. Det är ju aldrig mitt barns fel även om det är något kring funktiosnhindret. Jag vill se oss som ambassadörer för i första hand DOwns Syndrom (dom är min dotters diagnos) och visa att hon i det stora hela är som vem som helst, dvs lika olik eller lik alla andra.

    Kul att du hittade till min Blogg!

    SvaraRadera
  4. Flisans mamma- Minoriteteni majoriteten
    Jag har läst din blogg en längre tid och sett att du jobbar för att inte lämna ut Flisan och hennes syskon för mycket.
    Visst är det bra att ni fungerar som ambassadörer för Downs Syndrom, jag har lärt mig enormt mycket sen jag började läsa din och andra liknande bloggar.
    Jag tror absolut att bloggen kommer hjälpa din dotter i framtiden.
    Själv vill jag visa hur livet med funktionshinder i allmänhet kan vara, lever själv med CP-skadan Spastisk Diplegi.

    SvaraRadera
  5. Jag tycker att det är fantastiskt att vi kan utbyta erfarenheter på internet! När jag fick mitt barn med en cp skada fans det inte och man hungrade efter information och kontakt med andra i samma situation. Det var ändå inte så många år sedan. Jag tror att barnen oxå tycker om att läsa om sig själva och det är ju nästan bara posetiva saker som skrivs.

    SvaraRadera
  6. Hej och kul med en ny som kommenterar på min blogg:-)

    Jag skriver om mina barn i bloggen för dom tillhör mitt liv.

    Jag började ju blogga för att främst andra föräldrar som fick besked att deras nyfödda bebis har downs skulle kunna hitta en positiv sida att hitta info och se att vi ändå har en ganska normal vardag.
    /Jessica

    SvaraRadera
  7. Hejsan!

    Hittade din blogg i dag, och fastnade för detta inlägg. Har själv tänkt skriva om mina åsikter kring detta på min blogg, men det har ej blivit av än..
    Först och främst så kan jag ju berätta att jag har en ettårig son, och jag bloggar om mitt liv som småbarnsförälder. Syftet med att jag bloggar om vårt liv är för att ge tips, och stötta andra unga föräldrar, genom att berätta vår historia. Jag tror jag kan hjälpa andra unga föräldrar på det sättet.
    Jag skriver mitt barns förnamn, samt mitt och min sambos förnamn. Jag nämner vänners förnamn då och då, men inget mer. Jag har inte skrivit vart i landet vi bor. Jag har skrivit hur gamla vi är, och vilket år vår son är född. Jag lägger ej ut videos, och kommer ej att göra det. Jag har ännu inte visat några bilder i min blogg, men jag kommer antagligen att göra det. Jag har en bilddagbok där jag visar många bilder på mitt barn, men det betyder inte, som många tyvärr tror, att jag inte har en tanke bakom det valet att göra det.
    Jag anser inte att detta skadar mig eller mitt barn på något sätt, och jag har svårt att se att det skulle göra det längre fram i tiden heller.
    Nej, min son kan ju inte ta ställning till om han vill vara med eller ej, men det finns värre saker vissa föräldrar gör, som påverkar deras barn i större utsträckning, kan JAG tycka. Jag kan inte se hur detta kan skada mitt barn alls, så länge man inte ger ut fullständigt namn och adress. Då kan jag tycka att det är mer fel att t.ex. inte låta sitt lilla barn få äta kött, bara för att man själv är vegetarian.

    Nej, i bloggar om sin vardag kan omöjligt skada, men TVprogram som ett fall för Louise och ensam mamma söker.. nej. Där har det nog gått lite för långt.

    Känns som jag svamlade bort mig lite nu, men jag hoppas att min kommentar gjorde ngn nytta iaf!

    mvh,
    Sanna

    SvaraRadera
  8. Hej!

    Tack för en välskriven och intressant blogg!

    Jag är också "ds-mamma" och i likhet med övriga ds-morsor som har kommentareat är det viktigt för mig att visa hur det är att leva med ett barn med ds. Dvs väldigt vanligt och inte alls så där hemskt som många tycks tro. Jag inbillar mig att om många människor får se och lära känna människor med olika funktionsnedsättningar (i bloggvärlden eller irl) så leder det till mindre diskriminering i det långa loppet.

    När det gäller just funktionsnedsättningen DS känns det extra viktigt. Livsviktigt, med tanke på fosterdiagnostiken.

    Men självklart lägger jag inte ut vad som helst!

    Hilsen,

    Malin D

    SvaraRadera
  9. Ellen- Malin D

    Jag håller med dig om att bloggandet är ett bra sätt att visa för omvärlden hur livet med en funktionsnedsättning kan vara. Visst håller jag med om och tror att våra bloggar kan leda till minskad diskriminering i samhället.
    Vad jag önskar och förstår att du gjort, äratt ängna en tanke på vad som skrivs på bloggen och inte.

    Vi ska alla i liknande och samma situation fortsätta blogga med gott samvete. Jag tror att bloggarna gör mer nytta än skada i de flesta fall.

    Tack för att du gillar min blogg!

    SvaraRadera
  10. Minoriteten i majoriteten- Anonym

    Visst, det är fantastiskt att vi via bloggar kan utbyta erfarenheter och utan Internet är det inte lika lätt och omedelbart att ta kontakt i en liknande situation som en själv. Men vad jag uppmanar till och önskar, är att fundera en extra gång innan man skriver om sitt liv på Internet, och då främst livet med barn.

    SvaraRadera
  11. Minoriteten i majoriteten- Skolgatan

    Jag förstår att du skriver på bloggen för att ge en positiv bild av Downs Syndrom, vilket du också lyckas med. Det är också tydligt att de allra flesta föräldrar funderar mycket och väger för och emot innan de skriver om sina barn i bloggen.

    SvaraRadera