Funktionshinder och livet i skolan

Min tid i skolan hittills är överlag positiv.
Jag har fått vara mig själv och utvecklats i min takt och utifrån mina egna förutsättningar. Lärare, personal och elever har alltid trott på mig och min förmåga inom det mesta jag tar mig för. Jag har alltid fått visa vad jag går för och vara en i gruppen som bedömts som alla andra i mina klasser. Min öppenhet och trygghet har både bidragit och byggt upp min positiva syn på den svenska skolan och dess behandling av funktionhindrade.
Visst har jag alltid varit medveten om viss specialbehandling och att jag märks i skolan pågrund av mitt funktionshinder.

Men trots allt har jag alltid endast mött nyfikna frågor och en glädje över de utmaningar som det ibland medför att ha mig som elev. Dock vet jag att det inte alltid finns goda erfarenheter från livet i skolan som funktionshindrad. Man känner sig förbisedd och överkörd och ens röst hörs inte i frågor som är högst personliga, vilka mål ska det utarbetas nya kriterier för?
Och inte minst hur hanterar vi utanförskap?
När ska eleven inte få specialbehandling?
Specialbehandling kan enligt mig vara helt rätt, men då absolut endast då man diskuterat med eleven om detta i förväg.
Om inget annat bestäms ska vi annars alltid behandlas som vilken elev som helst.

Vi är minoritet men också ständigt en del av majoriteten!


Vad har du för postiva och/ eller negativa erfarenheter som funktionshindrad eller anhörig av behandling i skolan?
Kommmentera, så publiceras du i inlägg på bloggen.
Du kan givetvis välja att vara anonym samt neka till publicering i bloggen