Ute är landskapet klätt i vinterskrud. Vackert och underbart, precis vad många med mig önskar till jul. Men samtidigt, världen blir hal och otäck av all snö och is. Kan inte räkna de gånger jag ramlat ute, alltid lika förvånad och besviken. Skulle gärna vilja känna mig trygg och lugn ute året om. Jag skadar mig inte, är snabbt uppe på fötter igen, men ramlar ändå ofta vilket är lika jobbigt varje gång.
Jag är van och försiktig , men blir ändå ledsen. På vintern blir jag så medveten om den försämrade balans och rörlighet som mitt funktionshinder gett mig. Jag hade gärna kunnat åka skridskor för att fullt ut kunna njuta av vinterskruden som landskapet är bäddat i. Men hittills har det bara blivit ett par stapplande försök till åkning, Länge sedan jag försökte mig på utmaningen, kanske ska jag försöka...
Kanske inte. Räcker kanske att gå vinterpromenader med familj och vänner?
Men friheten och lugnet som sägs komma med skridskorna, kan jag hitta det någon annanstans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar