För ett par dagar sedan såg jag en liten flicka med rullator ute i vinterlandskapet. Fick plötsligt minnen från mina år med rullator som liten flicka. Den var liten, röd och det gick att springa fort, men gav inte önskad frihet. Visst var jag rörligare med den än utan på den tiden, men jag ville ju röra mig exakt som alla andra vänner på dagis. Men en speciell kommentar har etsat sig fast i mitt minne och lär stanna där för alltid, vännen Rasmus säger spontant- En sån där vill jag också ha, en röd– då ska vi köra race! En sån önskar jag mig allra mest i julklapp.
Det blev ingen rullator till Rasmus, han behövde ju ingen egentligen.
Plötsligt tyckte jag att rullatorn var cool. Någon ville vara som mig och ha ett av de hjälpmedel som var så bra, men ändå så tråkiga. Jag gillade aldrig hjälpmedel, trots att de hjälpte mig enormt i vardagen. Rullatorernas tid är förbi och det är jag glad för, men utan dem hade jag troligen varit mindre stabil än jag är idag.
Jag ramlar en del idag, men inte mer än jag kan klara av och borsta det av mig varje gång.
Sen gör det nog sitt till att jag har en viss teknik och sällan slår mig mycket.
Jag längtar efter ökad rörlighet och borde därför träna mer än vad jag gör
idag för att bli smidigare...
Kanske ska ta upp mina yogapass igen?
Om inte annat för att få lite mer än skola och vänner att fylla vardagen med.
Min gamla rullator var som sagt fin och användbar, men någon rullator gör nog inte återtåg in i min vardag förrän jag är en gammal dam. Men då är den troligen inte röd och liten, utan turkos och stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar