Inläggsfunderingar och Prins Annorlunda

Nu var det ett tag sedan jag bloggade, tog lite ledigt från min lilla skrivhörna. Men jag tänker ofta på bloggen och är öppen för att hitta nya ämnen hela tiden. Idéer kommer när man minst anar det!
Tips och idéer från min omgivningen och er läsare är absolut mest spännande eftersom ni inte är tvingade och låsta till speciella ingångar som jag upplever att jag själv är ibland.
Men nu till något jag tänkt skriva väldigt länge, ett par ord om boken Prins Annorlunda.
Har skrivit lite kort i ett inlägg tidigare, men för ett par veckor sedan läste jag ut hela boken och har en större bild av den. Boken är skriven av Ludvigs föräldrar Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson. Upplägget är av boken är genomtänkt, Yvonne och Sören delar upp boken en hel del genom att presentera sina personliga funderingar på livet med livet i olika stycken. Eftersom kapitlen är korta så drivs man snabbt framåt i boken.

Helhetsintrycket av boken är en personlig, varm och rak bok som grep mig mycket.
Första sidorna säger en hel del om hur jag tror att livet med ett funktionshindrat barn kan vara. Inledningen är en variant på texten om förvåningen och processen att acceptera att livet tog en ny vändning, som jag har i ett tidigare inlägg. Livet innehåller en ny krydda, som kommer att berika livet.

Ludvig som har Downs Syndrom, älskar livet och njuter av dess äventyr på alla möjliga vis. Vi möter en levnadsglad grabb som ger familjen och omgivningen ytterligare perspektiv på livet. men vet sällan vad som är vänta och livet med Ludvig verkar spännande och sällan enbart krävande. I boken berättas det om den första sorgen över att få ett barn som inte motsvarade normen, men kärleken till sonen med den extra kromosomen växer i takt med att hans charm och egenheter blir tydligare. Alltmer blir den villkorslösa kärleken till sitt eget barn enormt tydlig. Men också Ludvigs egen omtanke om sin familj finns fint beskriven i boken.

Ludvig hänger hela tiden med och lever sitt liv fullt ut efter sina förutsättningar.
Många passager i boken är fantastiskt talande för Ludvigs levnadsglada personlighet, tydligen höjer han ofta stämningen i ett rum där han befinner sig. Han lever i nuet som ingen annan och är inte ett dugg rädd för att uttrycka sina känslor.

Ett exempel är en händelse på ett fik som visar hans raka personlighet" En av damern tyckte att Ludvig var så söt och ville klappa honom på kinden. Men han drog sig snabbt undan och gjorde en äcklad grimas och stönade till. (...) När gruppen med åldringar hade försvunnit frågade vi Ludvig varför han hade gjort så där mot tanten. Han förklarade att hon var ju så skrynklig. – Jag vill ju inte ha skrynkel på mig, sa han."

Jag önskar att jag kunde vara mer tydlig med vad jag själv vill och inte och leva mer i nuet, precis som Ludvig.
Boken hade gärna fått vara längre, men vem vet det kanske kommer en fortsättning?
Det får ju Ludvigs föräldrar som skrivit boken bestämma, tillsammans med Ludvig.

Får du möjlighet, tycker jag att du ska läsa boken om prinsen som är annorlunda!

Det röda lilla hjälpmedlet

För ett par dagar sedan såg jag en liten flicka med rullator ute i vinterlandskapet. Fick plötsligt minnen från mina år med rullator som liten flicka. Den var liten, röd och det gick att springa fort, men gav inte önskad frihet. Visst var jag rörligare med den än utan på den tiden, men jag ville ju röra mig exakt som alla andra vänner på dagis. Men en speciell kommentar har etsat sig fast i mitt minne och lär stanna där för alltid, vännen Rasmus säger spontant- En sån där vill jag också ha, en röd– då ska vi köra race! En sån önskar jag mig allra mest i julklapp.
Det blev ingen rullator till Rasmus, han behövde ju ingen egentligen.

Plötsligt tyckte jag att rullatorn var cool. Någon ville vara som mig och ha ett av de hjälpmedel som var så bra, men ändå så tråkiga. Jag gillade aldrig hjälpmedel, trots att de hjälpte mig enormt i vardagen. Rullatorernas tid är förbi och det är jag glad för, men utan dem hade jag troligen varit mindre stabil än jag är idag.
Jag ramlar en del idag, men inte mer än jag kan klara av och borsta det av mig varje gång.
Sen gör det nog sitt till att jag har en viss teknik och sällan slår mig mycket.
Jag längtar efter ökad rörlighet och borde därför träna mer än vad jag gör
idag för att bli smidigare...
Kanske ska ta upp mina yogapass igen?
Om inte annat för att få lite mer än skola och vänner att fylla vardagen med.

Min gamla rullator var som sagt fin och användbar, men någon rullator gör nog inte återtåg in i min vardag förrän jag är en gammal dam. Men då är den troligen inte röd och liten, utan turkos och stor.

Rain man

För ett par dagar sedan dog Kim Peek, verklighetens Rain man. Kim levde med Savantsyndrom, vilket gjorde att han mindes extremt stora mängder information. Läsa en bok och sedan minnas allt som stod i den var inte omöjligt. Men däremot var det extremt svårt att göra så vardagliga saker som att klä på sig själv eller tända en lampa. Som liten ville myndigheterna sätta honom på instutition men Kims mamma vägrade. Istället levde han hemma och En mycket fascinerande man som var förebild till en av världens mest omtyckta filmer, Rain Man.
Jag har länge velat se filmen men inte fått tag på den ännu, jakten fortsätter!

Kim Peek dog i en hjärtattack 58 år gammal.

Länk till artiklen i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6329333.ab

Vinterskrud, vacker och besvärlig

Ute är landskapet klätt i vinterskrud. Vackert och underbart, precis vad många med mig önskar till jul. Men samtidigt, världen blir hal och otäck av all snö och is. Kan inte räkna de gånger jag ramlat ute, alltid lika förvånad och besviken. Skulle gärna vilja känna mig trygg och lugn ute året om. Jag skadar mig inte, är snabbt uppe på fötter igen, men ramlar ändå ofta vilket är lika jobbigt varje gång.

Jag är van och försiktig , men blir ändå ledsen. På vintern blir jag så medveten om den försämrade balans och rörlighet som mitt funktionshinder gett mig. Jag hade gärna kunnat åka skridskor för att fullt ut kunna njuta av vinterskruden som landskapet är bäddat i. Men hittills har det bara blivit ett par stapplande försök till åkning, Länge sedan jag försökte mig på utmaningen, kanske ska jag försöka...

Kanske inte. Räcker kanske att gå vinterpromenader med familj och vänner?
Men friheten och lugnet som sägs komma med skridskorna, kan jag hitta det någon annanstans?

Rörelse

I det senaste numret av RBU:s tidning Rörelse skriver de en notis om min blogg.
Väldigt roligt att synas i en tidning som vänder sig till en målgrupp. för bloggen.
Välkomna hit, nya läsare!

Boktips?

Någon som har ett boktips?
Gärna ett tips, som handlar om funktionshinder och livet med det på något sätt.
Hoppas på svar!

Mässan om framtiden

Vet inte om jag blev så mycket klokare i torsdags på mässan, men jag var där och besökte många montrar och inspirerades till många kurser. Exakt ett halvår innan gymnasiet är ett avslutat kapitel började jag utforska nästa kapitel i livets bok.

De skolor jag pratade med verkade positiva utbildningtill det stöd jag omedelbart vet att jag kommer att behöva i mina fortsatta studier, vilket känns väldigt bra. Lyssnade på två väldigt bra föreläsningar under dagen, de handlade om studieteknik och konsten att välja rätt utbildning.

Att inte lita på att slumpen och tillfälligheter bär dig dit du vill. Istället ska du rannsaka dig själv och se vad du passar till, då blir utbildningen roligare. Svårt men säkert nyttigt.

Är dock glad att jag har ett halvår kvar på gymnasiet!