Vilken väg tar vi i labyrinten?

Imorgon ska jag gå på SACO-mässan och fundera på hur jag vill plugga vidare i framtiden.
Alla har vi drömmar och förhoppningar, men hur tänker den som måste ta hänsyn till speciella behov?
Hur vet du att du kan få det stöd och vägledning du möjligen behöver under dina studier?
Jag är hoppfull och tror att jag kommer hitta något bra och stimulerande att syssla med i framtiden. Men vägen dit är lång och kantad av en mängd beslut och utmaningar.

Vore bra att ha ett tydligt mål att sträva mot, men ett definitivt mål finns inte. Däremot en dröm att på något sätt få utveckla mitt skrivande. Ord har alltid varit en drivkraft för mig som jag vill använda mer än idag i mina möten med människor. Jag ska kämpa och hoppas få det stöd jag kommer att behöva i framtiden, imorgon går jag in i labyrinten och hoppas komma ut något klokare.

Tekla- en kämpe med klös

En av mina favoritbloggar är cpmamman, Towe skriver om sin och familjens resa med Tekla. Tekla som utmanar livet med en CP-skada och ger oerhört mycket glädje åt sin familj och bloggens läsare. I orden och språket finns en känsla och medvetenhet som gör bloggen välskriven och tilltalande.

Familjen kämpar tillsammans med sin krigarprinsessa och kärleken och glädjen över henne gnistrar som vitaste snö. Har du en gång börjat läsa är du fast. Här reflekteras det både över sådant som är lätt och svårt i vardagen. Idag skrev hon om lekens svårigheter med ett mycket spastiskt barn, det är mycket viktigt att vi hittar leksaker som passar alla!
Lekar är barbdomens rättighet. En del av att vara barn.

Vad får dig att läsa bloggen?

Jag tänker ofta på min blogg och undrar vad jag ska skriva och vilka det är som läser mina betraktelser och funderingar, egentligen. Därför tänkte jag göra slag i saken och ställa lite frågor till er läsare;

Varför läser du bloggen?
Lever du på något sätt med eller runt funktionnshinder?

Vad vill du läsa mer om?

Svaren publiceras i ett inlägg på bloggen om du ger ditt samtycke bland kommentarerna.

Tack så länge!

Prins Annorlunda och hans medkämpar

Det var ett tag sedan jag skrev här nu...
Men nu är jag tillbaka och ska försöka vara mer aktiv på bloggen i framtiden.

Just nu läser jag, Prins Annorlunda av Sören Olsson och Yvonne Brynggård– Olsson.
En mycket bra och välskriven om livet med deras son Ludvig som lever med Downs Syndrom.
Många av de bloggar jag läser beskriver livet med just Downs Syndrom och jag tycker det är väldigt intressant att följa skribenternas vardag. Utan deras bloggar hade jag aldrig fått en sådan förståse och insikt kring hur livet kan vara för dem. Sören skriver själv en mycket fin blogg, där glädjen och utmaningarna med sonen speglas.

Recension av "Grabben i kuvösen bredvid"

Grabben i kuvösen bredvid handlar om CP-skadade Jonas liv i med och motgångar.
Jonas liv började med 40 minuter lång syrebrist, vilket resulterade i en CP-skada.
CP-skadan medför bland annat kraftig spactisitet i kroppen och talsvårigheter.

Med humor och allvar, berättar han om sin resa från mängder av hjälpmedel till att kunna gå själv, köra bil och flytta 30 mil från sina föräldrar.
Något som var otänkbart dagen han föddes. Som läsare får du får ta del av ett en hel del roliga och dråpliga historier då Jonas utmanar sig själv och sin CP-skada och tillslut blir ”friskförklarad” av Försäkringskassan när de drar in hans handikappstöd- omgående.

Boken är liten och tunn, men rymmer ett fantastiskt livsöde som drabbar mig från allra första sidan. När du läser boken får du perspektiv på livet och lär dig kämpa för vad du tror är rätt och lita på dig själv och din förmåga. Allt är nedtecknat av en sann livsnjutares tre brukningsbara, men krokiga fingrar.

Det negativa jag kan se med boken är att den är för kort, jag vill verkligen läsa mer om Jonas liv och äventyr. Om boken varit längre hade jag fått mer av Jonas livsöde, men samtidigt hade jag kanske inte fångats lika mycket av historien som helhet. Här finns säkert de allra flesta godbitarna ur hans annorlunda liv. Boken hade kanske inte vunnit på att vara längre? Språket i boken är enkelt, men passar historien och visar att allt bär upp en stor realism och kommer direkt ur hjärtat.

En speciell del med boken som jag tyckte extra mycket om var när Jonas ska köra upp för sin lärare på körskolan och lyckas. Läraren blir lite förvånad, men hittar inget att anmärka på så Jonas får sitt körkort. Han klarar något för många våghalsigt och galet, men för honom var det något han bara skulle göra. Och visst lyckas han. Detta visar att allt är möjligt! Detta och mycket mer får du läsa mer om i denna ljusa och optimistiska bok.

Jag tycker verkligen om den här boken och önskar att alla någon gång tar chansen och läser den. Efter att ha läst boken får du ökad förståelse för hur en CP-skadads eller funktionshindrad persons vardag kan se ut. Jonas har en enorm aptit på livet och vågar kämpa in i det sista. Vem ska tro på honom och hans förmåga, om inte han själv gör det? Han vägrar välja den enkla vägen och är ständigt öppen för nya utmaningar. Jonas identifierar sig inte med sin CP-skada, men han vet att den finns där tillsammans med honom och han låter den leva livet tillsammans med honom, inte tvärtom.


En av de bästa böckerna jag läst på länge!

Barn i bloggar?

Jag har funderat på en sak.

När föräldrar skriver om sina barns liv i bloggar, tänker de då på vad det innebär på lång sikt?

Jag läser flera bloggar om barn och deras familjers liv, och tycker många är riktigt läsvärda och välskrivna. Men barnen har ofta ingen aning om att små eller stora delar av deras liv läggs ut på Internet, omöjligt att totalt radera ur cyberspace. Jag tänker både på barn med "normala" och speciella behov. Hur gör man för att inte bli för personlig och gå över gränsen för vad som är okej?
På bloggarna står barnen i centrum, något som de själva inte har valt och tagit ställning till.

Det är alltid kärleksfullt och med goda intentioner, men ibland berättar man om frustrationer eller om händelser som som är – eller kommer att bli – väldigt personliga.

Och lägger ut bilder och filmer. De bilderna och filmerna hamnar på sidor som Youtube och det innebär att de tar över rätten till materialet.

Missförstå mig rätt, en av mina favoritbloggar är Heja Abbe – där Abbes pappa skriver om livet som far till en kille med medfött hjärtfel och kromosomavvikelse. Den läser jag ofta och blir alltid engagerad, gripen och berörd.

Är verkligen tacksam att Abbes pappa delar med sig av familjens upplevelser.
Men han lägger också ut bilder och filmer - och numera vet många vem Abbe och hans pappa är. De är så framgångsrika att de inte blir anonyma.
Så har man tänkt på hur det blir för Abbe att vara känd från bloggen när han blir stor?

Vad tycker ni? Är det här ett problem? Eller är det nåt vi ska acceptera och vänja oss vid i den nya Internet-tiden?

Viljor av stål- En utställning om idrott och funkis

På lördag är det premiär för en utställning kring idrott och funktionshinder, på Riksidrottsmuseet i Stockholm. Där har du möjlighet att testa allt från Goalball till Rullstolsslalom. Ett mycket bra initiativ som visar vilka möjligheter funktionshindrade kan ha att aktivera sig, likt sina icke funktionshindrade vänner.

Utställningens namn är "Viljor av stål", vilket ger oss en bild av vad utmanande men viktigt det är för funktionshindrade att i den mån det är möjligt.

Är ditt barn inte funktionshindrat?
Gå dit ändå! Det är spännande att testa nya saker och skapar förståelse för hur andra än man själv kan ha det.

Har du tid och lust?
Gå dit, jag tror det kan vara roligt!

Läs om andra aktiviteter i Stockhom för barn här: http://www.pastan.nu/barn/