För ett tag sedan började jag mina högskolestudier. Det var en riktigt pirrig men spännande dag som jag aldrig kommer glömma. Än så länge trivs jag riktigt bra på min kurs i Retorik. Det är en härlig stämning mellan oss kurskamrater så det känns bra att stå och prata inför dem.
Annars tänker jag mycket på alla vänner som flyttat runt i Sverige och övriga Europa för att plugga alltfrån marinbiologi till franska. De är saknade allihop!
Vill du läsa om äventyret i Frankrike så gå in här <----
Själv ska jag skriva tal för brinnande livet så att tiden för hemkomst ska kännas närmare, men jag får ju inte glömma att stiga på ett plan med destination Paris heller!
söndag 12 september 2010
lördag 14 augusti 2010
Framtidsdrömmar från en sommarkväll
En kväll vid middagsbordet för ett par veckor sedan fick jag en knivig men spännande fråga, vad gör du om 15 år?
Som vanligt när jag får frågor om framtiden visste jag inte riktigt vad jag skulle säga.
Om 15 år är jag 34 år. Känns som en evighet fram dit, men jag ville presentera mål att sträva mot genom de 15 åren. Inte se frågan som omöjlig och läskig som jag brukar göra annars.
Inte rygga tillbaka och slå den ifrån mig.
Mitt liv går in i en ny fas om två veckor, högskolestudierna kickar igång och jag är full med energi, men ville också ha lite mål för att inte famla och vara helt oplanerad.
Tillslut hade jag ett genomtänkt svar. Jag har länge drömt om att själv få skriva, antingen böcker eller i tidningar, men jag har kommit på andra tankar. Jag vill syssla med barnlitteratur på bokförlag, kanske bli redaktör eller liknande. Tänk att få diskutera och omge sig av barnlitteratur på arbetstid. Lycka! Leta efter och stödja duktiga författare som har drömmar att förverkliga. Böckernas världar är fantastiska, jag vill hitta fler världar åt barn att trollbindas av!
Än idag trots att jag läst många riktigt bra böcker för vuxna, så fascineras jag av magin i riktigt bra barnböcker, den vill jag var en del av. Då tror jag att jag skulle gå till jobbet med glädje stora delar av tiden.
Som vanligt när jag får frågor om framtiden visste jag inte riktigt vad jag skulle säga.
Om 15 år är jag 34 år. Känns som en evighet fram dit, men jag ville presentera mål att sträva mot genom de 15 åren. Inte se frågan som omöjlig och läskig som jag brukar göra annars.
Inte rygga tillbaka och slå den ifrån mig.
Mitt liv går in i en ny fas om två veckor, högskolestudierna kickar igång och jag är full med energi, men ville också ha lite mål för att inte famla och vara helt oplanerad.
Tillslut hade jag ett genomtänkt svar. Jag har länge drömt om att själv få skriva, antingen böcker eller i tidningar, men jag har kommit på andra tankar. Jag vill syssla med barnlitteratur på bokförlag, kanske bli redaktör eller liknande. Tänk att få diskutera och omge sig av barnlitteratur på arbetstid. Lycka! Leta efter och stödja duktiga författare som har drömmar att förverkliga. Böckernas världar är fantastiska, jag vill hitta fler världar åt barn att trollbindas av!
Än idag trots att jag läst många riktigt bra böcker för vuxna, så fascineras jag av magin i riktigt bra barnböcker, den vill jag var en del av. Då tror jag att jag skulle gå till jobbet med glädje stora delar av tiden.
onsdag 4 augusti 2010
Högskolan närmar sig!
Högskolestudierna närmar sig med stormsteg. Hur kommer kursen att vara?
Kommer jag att trivas med kurskamraterna? Viktiga frågor som behöver kännas bra för att terminen ska funka, men kanske den viktigaste frågan för mig personligen är, Hur kan personalen hjälpa mig med eventuellt stöd i mina studier?
Hur vana är de egentligen vid att möta studerande med funktionshinder?
Imorgon ska jag ringa studievägledaren och presentera mig, förbereda dem på att jag kommer. Hoppas och tror att allt kommer gå smidigt. Har i princip bara goda erfarenheter från tidigare år i andra skolor, så jag hoppas bemöta och bli bemött med öppenhet och kanske en gnutta nyfikenhet också!
Här om dagen ringde en jobbcoach som ska få guida mig lite ut i arbetslivet, läskigt men spännande.
Kommer jag att trivas med kurskamraterna? Viktiga frågor som behöver kännas bra för att terminen ska funka, men kanske den viktigaste frågan för mig personligen är, Hur kan personalen hjälpa mig med eventuellt stöd i mina studier?
Hur vana är de egentligen vid att möta studerande med funktionshinder?
Imorgon ska jag ringa studievägledaren och presentera mig, förbereda dem på att jag kommer. Hoppas och tror att allt kommer gå smidigt. Har i princip bara goda erfarenheter från tidigare år i andra skolor, så jag hoppas bemöta och bli bemött med öppenhet och kanske en gnutta nyfikenhet också!
Här om dagen ringde en jobbcoach som ska få guida mig lite ut i arbetslivet, läskigt men spännande.
lördag 24 juli 2010
Tillbaka!
Hej!
Jag är tillbaka, efter ett alldeles för långt uppehåll. Sedan de senaste orden har det hänt en del. En av de allra mest blandade händelserna var min student i början av juni. En dag jag sett som skrämmande och rätt grå, nästan svart innan den faktiskt kom.
Då var jag istället mest glad och fylld med massor av adrenalin och tidvis låg nerverna utanpå kroppen. Men jag klarade det faktiskt och har härliga minnen från dagen! Vi sprang ut allra först ur skolan. Det kändes speciellt att få starta rusningen ut i friheten. När vi kom ut på skolgården visste glädjen och jublet inga gränser!
Min härliga klass och jag sprang snabbt ut i folkhavet. Tillsammans.Som vi varit mest hela tiden under våra tre år som klass.
Nu leder vägen fram till en termins studier i retorik för min del. Ett nytt äventyr börjar,hoppas och tror att det ska bli roligt att möta nya människor, och ge mig nycklar till framtiden.
Men just nu har jag sommarlov. Skriver, tänker och pratar jämt som vanligt. Laddar batterierna för att orka ge kursen energi och engagemang. Längtar till Paris och besök av en fin vän som ska läsa franska på plats i bisvärmen av ord i en termin. Hoppas på ett härligt äventyr!
Hörs snart igen!
Jag är tillbaka, efter ett alldeles för långt uppehåll. Sedan de senaste orden har det hänt en del. En av de allra mest blandade händelserna var min student i början av juni. En dag jag sett som skrämmande och rätt grå, nästan svart innan den faktiskt kom.
Då var jag istället mest glad och fylld med massor av adrenalin och tidvis låg nerverna utanpå kroppen. Men jag klarade det faktiskt och har härliga minnen från dagen! Vi sprang ut allra först ur skolan. Det kändes speciellt att få starta rusningen ut i friheten. När vi kom ut på skolgården visste glädjen och jublet inga gränser!
Min härliga klass och jag sprang snabbt ut i folkhavet. Tillsammans.Som vi varit mest hela tiden under våra tre år som klass.
Nu leder vägen fram till en termins studier i retorik för min del. Ett nytt äventyr börjar,hoppas och tror att det ska bli roligt att möta nya människor, och ge mig nycklar till framtiden.
Men just nu har jag sommarlov. Skriver, tänker och pratar jämt som vanligt. Laddar batterierna för att orka ge kursen energi och engagemang. Längtar till Paris och besök av en fin vän som ska läsa franska på plats i bisvärmen av ord i en termin. Hoppas på ett härligt äventyr!
Hörs snart igen!
torsdag 11 mars 2010
Nytt kapitel, med samma ord
Idag slutar min blogg att vara ett skolarbete. Men jag slutar inte blogga, men nu endast som en hobby. Har en del arbete kvar med den i skolan dock. Innehållet kommer fortsätta att vara det samma.
Jag skriver inte ofta, men bloggen är trots allt viktig för mig. Genom bloggen upptäcker och utvecklar jag nya sidor inom mig själv. Tack till er som har hittat hit och sedan dess fortsatt läsa mina tankar och funderingar. Förhoppningsvis ska jag nå fler läsare i framtiden. Bloggen har öppnat ögonen för vad som diskuteras kring funktionshinder i media vilket känns väldigt bra. Mitt funktionshinder har blivit lite tydligare för mig, utan att ta över vardagen. Precis så som jag vill ha det alltså.
Vi hörs snart igen!
Jag skriver inte ofta, men bloggen är trots allt viktig för mig. Genom bloggen upptäcker och utvecklar jag nya sidor inom mig själv. Tack till er som har hittat hit och sedan dess fortsatt läsa mina tankar och funderingar. Förhoppningsvis ska jag nå fler läsare i framtiden. Bloggen har öppnat ögonen för vad som diskuteras kring funktionshinder i media vilket känns väldigt bra. Mitt funktionshinder har blivit lite tydligare för mig, utan att ta över vardagen. Precis så som jag vill ha det alltså.
Vi hörs snart igen!
tisdag 9 mars 2010
Vänskapsband
Inlägget kommer inte alls att handla om funktionshinder, utan om livets syre, vänskap.
Som jag skrev förut tar jag studenten den 3 juni. Inte alls lång tid kvar nu.
Jag är inte riktigt redo känner jag. Jag vill åka med den tidvis så hisnande karusellen ett tag till. Fortsätta möta utmaningar, glädje och oro. Allt som hör livet till.
Jag vill verkligen se dagen tillsammans med dem som är en del av min vardag, min verklighet. Vännerna är de som får mig att må allra bäst. Hos dem hittar jag glädje varje dag. Grå som solig, stressig som spegelblank.
Vi fann varandra, vi är alla speciella. Sedan de allra första dagarna har vi varit tillsammans. Under de bästa åren i mitt liv. Jag hittade nya vänner, vänner jag inte visste fanns.
Egna äventyr väntar. Men det utesluter inte att vi får vara tillsammans.
Många saker har vi samlat på i minnets byrå. Minnen som alla är värda att bära med sig. För att avsluta vill jag skriva ett citat som känns viktigt och ofta dyker upp mellan oss; "Always look on the bright side of life"
Tillsammans med dem möter jag just den sidan av livet.
Lite mer mystiskt är dock, "Nämen titta en grön himmel"
En gåta som förblir olöst.
Som jag skrev förut tar jag studenten den 3 juni. Inte alls lång tid kvar nu.
Jag är inte riktigt redo känner jag. Jag vill åka med den tidvis så hisnande karusellen ett tag till. Fortsätta möta utmaningar, glädje och oro. Allt som hör livet till.
Jag vill verkligen se dagen tillsammans med dem som är en del av min vardag, min verklighet. Vännerna är de som får mig att må allra bäst. Hos dem hittar jag glädje varje dag. Grå som solig, stressig som spegelblank.
Vi fann varandra, vi är alla speciella. Sedan de allra första dagarna har vi varit tillsammans. Under de bästa åren i mitt liv. Jag hittade nya vänner, vänner jag inte visste fanns.
Egna äventyr väntar. Men det utesluter inte att vi får vara tillsammans.
Många saker har vi samlat på i minnets byrå. Minnen som alla är värda att bära med sig. För att avsluta vill jag skriva ett citat som känns viktigt och ofta dyker upp mellan oss; "Always look on the bright side of life"
Tillsammans med dem möter jag just den sidan av livet.
Lite mer mystiskt är dock, "Nämen titta en grön himmel"
En gåta som förblir olöst.
söndag 7 mars 2010
Hur hade allt snurrat?
Vem hade jag varit utan min CP-skada, ingen vet och ingen kommer heller att få veta.
Det känns lite bra faktiskt. Men ändå, vad hade jag haft för intressen?
Vad hade jag fyllt min tid med?
Vänner, böcker och skrivande som nu?
Beror mitt intresse för skrivande på att jag inte utvecklat ett intresse för sport, hämmad av CP-skadan? Jag tror inte riktigt det, skrivande och ord skulle nog alltid haft en viktig roll i mitt liv. Utan orden skulle jag känna mig väldigt tom, drömde som liten flicka om att en dag bli publicerad. Inte känd, utan just publicerad författare.
En dröm som fortfarande åker med på karusellen i huvudet. Jag vet att jag måste tro på mig själv och kämpa för att nå mina mål, och jag är beredd att kämpa. Göra så som jag så ofta har gjort och måste göra för att få allt att gå ihop.
Skrivandet utvecklas ju genom bloggen och tanken är att jag i höst, när skolan är slut ska utveckla bloggen lite mer. Skriva oftare och krydda med lite mer tankar från min nya vardag. Utan skolan, en tid för upptäcksfärder och äventyr. Jag vet inte alls var jag hamnar. Ska vila lite från studier, men jag vet att jag kommer att sakna dem!
Kommer att sakna dem, vännerna jag träffar varje dag där, stämningen och de utmaningar som skolan ger mig idag.
Men jag tror att jag snart är redo för nya äventyr. Den 3 juni måste jag åtminstone vara väldigt nära.
Det känns lite bra faktiskt. Men ändå, vad hade jag haft för intressen?
Vad hade jag fyllt min tid med?
Vänner, böcker och skrivande som nu?
Beror mitt intresse för skrivande på att jag inte utvecklat ett intresse för sport, hämmad av CP-skadan? Jag tror inte riktigt det, skrivande och ord skulle nog alltid haft en viktig roll i mitt liv. Utan orden skulle jag känna mig väldigt tom, drömde som liten flicka om att en dag bli publicerad. Inte känd, utan just publicerad författare.
En dröm som fortfarande åker med på karusellen i huvudet. Jag vet att jag måste tro på mig själv och kämpa för att nå mina mål, och jag är beredd att kämpa. Göra så som jag så ofta har gjort och måste göra för att få allt att gå ihop.
Skrivandet utvecklas ju genom bloggen och tanken är att jag i höst, när skolan är slut ska utveckla bloggen lite mer. Skriva oftare och krydda med lite mer tankar från min nya vardag. Utan skolan, en tid för upptäcksfärder och äventyr. Jag vet inte alls var jag hamnar. Ska vila lite från studier, men jag vet att jag kommer att sakna dem!
Kommer att sakna dem, vännerna jag träffar varje dag där, stämningen och de utmaningar som skolan ger mig idag.
Men jag tror att jag snart är redo för nya äventyr. Den 3 juni måste jag åtminstone vara väldigt nära.
onsdag 24 februari 2010
Tips, dokumentär om livet som blind
Sveriges Radio har sänt ett antal spännande dokumentärer om livet som blind. Om ni inte lyssnat på dem så gör det! På deras hemsida finns Mp3-filer att ladda ner.
Lyssna gärna på "...Och Anna är blind" från den 3 maj förra året. En mycket intressant dokumentär från Sveriges Radio P4.
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3103&artikel=2543683
Lyssna gärna på "...Och Anna är blind" från den 3 maj förra året. En mycket intressant dokumentär från Sveriges Radio P4.
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3103&artikel=2543683
onsdag 17 februari 2010
Naturvårdsverket ger bidrag åt scouterna
Scouterna satsar på friluftsliv för unga som har funktionsnedsättning
"Scouterna ska se till att det blir enklare för unga med funktionsnedsättningar att komma ut i naturen. Och nu får man hjälp av Naturvårdsverket som ger ett bidrag på 580 000 kronor.
"Scouterna ska se till att det blir enklare för unga med funktionsnedsättningar att komma ut i naturen. Och nu får man hjälp av Naturvårdsverket som ger ett bidrag på 580 000 kronor.
- Friluftsorganisationerna gör ett fantastiskt arbete för att ge människor ökade möjligheter till utevistelse och därmed hälsa och kunskap om naturen, säger Maria Ågren, generaldirektör för Naturvårdsverket.
Naturvårdsverket delar i år ut nästan 25 miljoner kronor i statsbidrag till friluftsorganisationer.
Ett av det största bidragen går till Svenska Scoutrådets projekt.
Även i övrigt är det stort fokus på barn och unga i årets bidrag."
Källa: Föräldrarkrafts hemsida ( http://www.foraldrakraft.se/fritid-och-kultur/scouterna-satsar-pa-friluftsliv-for-unga-som-har-funktionsnedsattning.html)
Väldigt kul tycker jag att se att man bjuds in att delta i fritidsaktiviteter. Hoppas att bidraget används väl. Alla behöver komma ut i naturen och känna trygghet och lugn där. Själv blir jag lätt stressad på grund av dålig balans och svårigheter att hitta och orientera mig.
Väldigt kul tycker jag att se att man bjuds in att delta i fritidsaktiviteter. Hoppas att bidraget används väl. Alla behöver komma ut i naturen och känna trygghet och lugn där. Själv blir jag lätt stressad på grund av dålig balans och svårigheter att hitta och orientera mig.
fredag 12 februari 2010
Högre studier, till för alla!
Enligt en artikel publicerad i tidningen Föräldrarkraft blir det allt vanligare att ungdomar med funktionsnedsättning satsar på högre studier. 7500 elever hade kontakt med samordnare på högskola under förra året. Det är 1300 fler studenter än föregående år.
Positivt att antalet elever med funktionsnedsättning ökar på landets högskolor och universitet!
Vi har ju lika stor rätt som någon annan att gå vår drömutbildning, men måste ofta kämpa hårdare. Själv har jag tänkt vila från studierna i höst. Jag vill satsa på att hitta ett jobb och leta efter en riktigt bra utbildning,
jag verkligen vill gå.
Samla motivation och energi och inte minst erfarenhet av livet.
Läs hela artikeln från Föräldrarkraft här!
Positivt att antalet elever med funktionsnedsättning ökar på landets högskolor och universitet!
Vi har ju lika stor rätt som någon annan att gå vår drömutbildning, men måste ofta kämpa hårdare. Själv har jag tänkt vila från studierna i höst. Jag vill satsa på att hitta ett jobb och leta efter en riktigt bra utbildning,
jag verkligen vill gå.
Samla motivation och energi och inte minst erfarenhet av livet.
Läs hela artikeln från Föräldrarkraft här!
torsdag 11 februari 2010
torsdag 4 februari 2010
Han vann!
Han vann. Han som skriver så vackert om kärleken till sina barn.
Den blogg som inspirerade mig att börja skriva min egen blogg.
Bloggaren som fångade mig under en hel natt, fick mig att sträckläsa hela historien från början till slut.
Både foton och ord, får mig att både skratta och gråta omvartannat.
Den är kort och gott, alldeles speciell.
Heja Abbe och Abbes pappa vann pris igår på Aftonbladets Bloggpris-gala.
Grattis till vinsten!
Den blogg som inspirerade mig att börja skriva min egen blogg.
Bloggaren som fångade mig under en hel natt, fick mig att sträckläsa hela historien från början till slut.
Både foton och ord, får mig att både skratta och gråta omvartannat.
Den är kort och gott, alldeles speciell.
Heja Abbe och Abbes pappa vann pris igår på Aftonbladets Bloggpris-gala.
Grattis till vinsten!
torsdag 28 januari 2010
Tips– Radiodokumentär om Downs Syndrom
Idag vill jag tipsa om en radiodokumentär från förra året.
Jag hämtade den från Sveriges Radio P4:s hemsida för ett tag sen och tyckte det var mycket intressant.
"Bara den är frisk..." om att ha barn med Downs syndrom"
Om du inte redan lyssnat på den, gör det!
Jag hämtade den från Sveriges Radio P4:s hemsida för ett tag sen och tyckte det var mycket intressant.
"Bara den är frisk..." om att ha barn med Downs syndrom"
Om du inte redan lyssnat på den, gör det!
torsdag 21 januari 2010
Hur länge har du vandrat här?
Hej du som läser, jag är nyfiken på två saker.
Hur hittade du till min lilla hörna?
Hur länge har du läst bloggen?
Kanske är du en alldeles ny läsare. Eller återvänder du hit då och då?
Skriv och berätta!
Återkommer i kväll med nytt inlägg!
Hur hittade du till min lilla hörna?
Hur länge har du läst bloggen?
Kanske är du en alldeles ny läsare. Eller återvänder du hit då och då?
Skriv och berätta!
Återkommer i kväll med nytt inlägg!
lördag 16 januari 2010
Barnböcker kring funktionshinder
När jag var mindre letade jag efter barnböcker, med barn som var funktionshindrade. Hittade inget då och var lite besviken. Jag har alltid velat vara så vanlig som möjligt, utan att skämmas eller gömma min lite annorlunda situation. Att ha en syster i samma ålder, utan funktionshinder och att gå i vanlig skola har gjort sitt till. Men jag har aldrig kunnat gå till mina älskade böcker och möta någon som liknade mig.
De gånger jag möt funktionshindrade har det varit majoriteten, killar. Både äldre och yngre än mig själv på min gamla Move & Walk träning. Väldigt sällan har jag träffat tjejer på dessa träningsperioder, högst fem gånger. Det har inte varit något problem kanske, men lite udda har jag känt mig där, trots att jag träffat likasinnade människor. Vi har kämpat tillsammans. Men det har varit i princip min enda kontakt med funktionshinder.
Jag hade säkert uppskattat än barnbok i ämnet, om den varit rätt presenterad och välskriven. Om det är någon som vet något om någon sådan bok, skulle jag vilja läsa den idag. Trots att jag inte riktigt tillhör åldersgruppen för böckerna.
De gånger jag möt funktionshindrade har det varit majoriteten, killar. Både äldre och yngre än mig själv på min gamla Move & Walk träning. Väldigt sällan har jag träffat tjejer på dessa träningsperioder, högst fem gånger. Det har inte varit något problem kanske, men lite udda har jag känt mig där, trots att jag träffat likasinnade människor. Vi har kämpat tillsammans. Men det har varit i princip min enda kontakt med funktionshinder.
Jag hade säkert uppskattat än barnbok i ämnet, om den varit rätt presenterad och välskriven. Om det är någon som vet något om någon sådan bok, skulle jag vilja läsa den idag. Trots att jag inte riktigt tillhör åldersgruppen för böckerna.
måndag 11 januari 2010
Inläggsfunderingar och Prins Annorlunda
Nu var det ett tag sedan jag bloggade, tog lite ledigt från min lilla skrivhörna. Men jag tänker ofta på bloggen och är öppen för att hitta nya ämnen hela tiden. Idéer kommer när man minst anar det!
Tips och idéer från min omgivningen och er läsare är absolut mest spännande eftersom ni inte är tvingade och låsta till speciella ingångar som jag upplever att jag själv är ibland.
Men nu till något jag tänkt skriva väldigt länge, ett par ord om boken Prins Annorlunda.
Har skrivit lite kort i ett inlägg tidigare, men för ett par veckor sedan läste jag ut hela boken och har en större bild av den. Boken är skriven av Ludvigs föräldrar Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson. Upplägget är av boken är genomtänkt, Yvonne och Sören delar upp boken en hel del genom att presentera sina personliga funderingar på livet med livet i olika stycken. Eftersom kapitlen är korta så drivs man snabbt framåt i boken.
Helhetsintrycket av boken är en personlig, varm och rak bok som grep mig mycket.
Första sidorna säger en hel del om hur jag tror att livet med ett funktionshindrat barn kan vara. Inledningen är en variant på texten om förvåningen och processen att acceptera att livet tog en ny vändning, som jag har i ett tidigare inlägg. Livet innehåller en ny krydda, som kommer att berika livet.
Ludvig som har Downs Syndrom, älskar livet och njuter av dess äventyr på alla möjliga vis. Vi möter en levnadsglad grabb som ger familjen och omgivningen ytterligare perspektiv på livet. men vet sällan vad som är vänta och livet med Ludvig verkar spännande och sällan enbart krävande. I boken berättas det om den första sorgen över att få ett barn som inte motsvarade normen, men kärleken till sonen med den extra kromosomen växer i takt med att hans charm och egenheter blir tydligare. Alltmer blir den villkorslösa kärleken till sitt eget barn enormt tydlig. Men också Ludvigs egen omtanke om sin familj finns fint beskriven i boken.
Ludvig hänger hela tiden med och lever sitt liv fullt ut efter sina förutsättningar.
Många passager i boken är fantastiskt talande för Ludvigs levnadsglada personlighet, tydligen höjer han ofta stämningen i ett rum där han befinner sig. Han lever i nuet som ingen annan och är inte ett dugg rädd för att uttrycka sina känslor.
Ett exempel är en händelse på ett fik som visar hans raka personlighet" En av damern tyckte att Ludvig var så söt och ville klappa honom på kinden. Men han drog sig snabbt undan och gjorde en äcklad grimas och stönade till. (...) När gruppen med åldringar hade försvunnit frågade vi Ludvig varför han hade gjort så där mot tanten. Han förklarade att hon var ju så skrynklig. – Jag vill ju inte ha skrynkel på mig, sa han."
Jag önskar att jag kunde vara mer tydlig med vad jag själv vill och inte och leva mer i nuet, precis som Ludvig.
Boken hade gärna fått vara längre, men vem vet det kanske kommer en fortsättning?
Det får ju Ludvigs föräldrar som skrivit boken bestämma, tillsammans med Ludvig.
Får du möjlighet, tycker jag att du ska läsa boken om prinsen som är annorlunda!
Tips och idéer från min omgivningen och er läsare är absolut mest spännande eftersom ni inte är tvingade och låsta till speciella ingångar som jag upplever att jag själv är ibland.
Men nu till något jag tänkt skriva väldigt länge, ett par ord om boken Prins Annorlunda.
Har skrivit lite kort i ett inlägg tidigare, men för ett par veckor sedan läste jag ut hela boken och har en större bild av den. Boken är skriven av Ludvigs föräldrar Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson. Upplägget är av boken är genomtänkt, Yvonne och Sören delar upp boken en hel del genom att presentera sina personliga funderingar på livet med livet i olika stycken. Eftersom kapitlen är korta så drivs man snabbt framåt i boken.
Helhetsintrycket av boken är en personlig, varm och rak bok som grep mig mycket.
Första sidorna säger en hel del om hur jag tror att livet med ett funktionshindrat barn kan vara. Inledningen är en variant på texten om förvåningen och processen att acceptera att livet tog en ny vändning, som jag har i ett tidigare inlägg. Livet innehåller en ny krydda, som kommer att berika livet.
Ludvig som har Downs Syndrom, älskar livet och njuter av dess äventyr på alla möjliga vis. Vi möter en levnadsglad grabb som ger familjen och omgivningen ytterligare perspektiv på livet. men vet sällan vad som är vänta och livet med Ludvig verkar spännande och sällan enbart krävande. I boken berättas det om den första sorgen över att få ett barn som inte motsvarade normen, men kärleken till sonen med den extra kromosomen växer i takt med att hans charm och egenheter blir tydligare. Alltmer blir den villkorslösa kärleken till sitt eget barn enormt tydlig. Men också Ludvigs egen omtanke om sin familj finns fint beskriven i boken.
Ludvig hänger hela tiden med och lever sitt liv fullt ut efter sina förutsättningar.
Många passager i boken är fantastiskt talande för Ludvigs levnadsglada personlighet, tydligen höjer han ofta stämningen i ett rum där han befinner sig. Han lever i nuet som ingen annan och är inte ett dugg rädd för att uttrycka sina känslor.
Ett exempel är en händelse på ett fik som visar hans raka personlighet" En av damern tyckte att Ludvig var så söt och ville klappa honom på kinden. Men han drog sig snabbt undan och gjorde en äcklad grimas och stönade till. (...) När gruppen med åldringar hade försvunnit frågade vi Ludvig varför han hade gjort så där mot tanten. Han förklarade att hon var ju så skrynklig. – Jag vill ju inte ha skrynkel på mig, sa han."
Jag önskar att jag kunde vara mer tydlig med vad jag själv vill och inte och leva mer i nuet, precis som Ludvig.
Boken hade gärna fått vara längre, men vem vet det kanske kommer en fortsättning?
Det får ju Ludvigs föräldrar som skrivit boken bestämma, tillsammans med Ludvig.
Får du möjlighet, tycker jag att du ska läsa boken om prinsen som är annorlunda!
måndag 4 januari 2010
Det röda lilla hjälpmedlet
För ett par dagar sedan såg jag en liten flicka med rullator ute i vinterlandskapet. Fick plötsligt minnen från mina år med rullator som liten flicka. Den var liten, röd och det gick att springa fort, men gav inte önskad frihet. Visst var jag rörligare med den än utan på den tiden, men jag ville ju röra mig exakt som alla andra vänner på dagis. Men en speciell kommentar har etsat sig fast i mitt minne och lär stanna där för alltid, vännen Rasmus säger spontant- En sån där vill jag också ha, en röd– då ska vi köra race! En sån önskar jag mig allra mest i julklapp.
Det blev ingen rullator till Rasmus, han behövde ju ingen egentligen.
Plötsligt tyckte jag att rullatorn var cool. Någon ville vara som mig och ha ett av de hjälpmedel som var så bra, men ändå så tråkiga. Jag gillade aldrig hjälpmedel, trots att de hjälpte mig enormt i vardagen. Rullatorernas tid är förbi och det är jag glad för, men utan dem hade jag troligen varit mindre stabil än jag är idag.
Jag ramlar en del idag, men inte mer än jag kan klara av och borsta det av mig varje gång.
Sen gör det nog sitt till att jag har en viss teknik och sällan slår mig mycket.
Jag längtar efter ökad rörlighet och borde därför träna mer än vad jag gör
idag för att bli smidigare...
Kanske ska ta upp mina yogapass igen?
Om inte annat för att få lite mer än skola och vänner att fylla vardagen med.
Min gamla rullator var som sagt fin och användbar, men någon rullator gör nog inte återtåg in i min vardag förrän jag är en gammal dam. Men då är den troligen inte röd och liten, utan turkos och stor.
Det blev ingen rullator till Rasmus, han behövde ju ingen egentligen.
Plötsligt tyckte jag att rullatorn var cool. Någon ville vara som mig och ha ett av de hjälpmedel som var så bra, men ändå så tråkiga. Jag gillade aldrig hjälpmedel, trots att de hjälpte mig enormt i vardagen. Rullatorernas tid är förbi och det är jag glad för, men utan dem hade jag troligen varit mindre stabil än jag är idag.
Jag ramlar en del idag, men inte mer än jag kan klara av och borsta det av mig varje gång.
Sen gör det nog sitt till att jag har en viss teknik och sällan slår mig mycket.
Jag längtar efter ökad rörlighet och borde därför träna mer än vad jag gör
idag för att bli smidigare...
Kanske ska ta upp mina yogapass igen?
Om inte annat för att få lite mer än skola och vänner att fylla vardagen med.
Min gamla rullator var som sagt fin och användbar, men någon rullator gör nog inte återtåg in i min vardag förrän jag är en gammal dam. Men då är den troligen inte röd och liten, utan turkos och stor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)