Minoriteten i majoriteten

Jobbsök!

2011-03-30T23:28:00.000+02:00

Sedan jag skrev senast har jag fått gå på en del jobbintervjuer, spännande och utvecklande är bara förnamnet!
Varje gång är man lite tryggare och säkrare, skönt att det rullar på, plötsligt händer det....

Jag träffar en jobbcoach lite då och då för att stämma av läget, bolla idéer och slipa på det personliga brevet. Det är jätteskönt att träffa någon som har erfarenhet av att tillsätta och hjälpa arbetssökande utanför familjen.

Annars saknar jag vännerna i Australien och Göteborg mest hela dagarna <3
Försöker också ta det lugnt, träffa mormor och morfar, stressa ned och fundera på vilken väg jag ska börja vandra...

Vi får se vad som händer.

Hörs snart igen!

Besöket hos jobbcoachen

2011-02-01T00:12:00.000+01:00

Hej!

Besöket hos jobbcoachen i onsdags var riktigt bra!

Det kändes verkligen som om vi tillsammans kommer kunna hitta ett jobb till mig, han sa att det var riktigt bra att ha min energi och framåtanda. Jag gjorde det också tydligt att jag i framtiden vill jobba med kommunikation men att det allra viktigaste är att bara hitta ett jobb.

Vi har som mål att hitta ett jobb till mig inom 1-1,5 månad.
De kommer också att hjälpa mig med intervjuer, CV och personliga brev.

Spännande!

Tillbaka igen med framtidsfunderingar

2011-01-25T17:28:00.000+01:00

Hej igen!

Riktigt länge sedan jag var här nu, hoppas verkligen att jag får inspiration att skriva nu...

Mycket har som sagt hänt sedan jag skrev senast, avslutat kursen i Retorik och fyllt 20 år till exempel. Roliga grejer, även om jag kommer sakna att plugga och mina fina kurskamrater. Min största lärdom från kursen var nog trygghet i textproduktion, inte så mycket säkerhet i att tala inför folk. Men för mig som gärna arbetar med kommunikation på något sätt i framtiden är det trots allt en stor vinst. 

Vi blir ju inte heller fullärda retoriker på en grundkurs, jag måste ju självklart öva – men nu har jag hittat många viktiga verktyg för min framtid.

Imorgon väntar en milstolpe, jag ska skriva mitt första CV och personliga brev, nu går jag in i en för alla spännande och lite läskig fas– att söka bland det första jobbet.

Arbetsmarknaden är tuff för alla, oavsett hur hårt du kämpar är du aldrig säker på att du når dit du vill, betygens och flitets trygghet är nästan borta.

För mig som alltid strävat för att nå mina mål och drömmar, trott att inget kan stoppa mig, att jag kan ta mig vart jag vill är det riktigt otäckt att trots allt känna rädsla.

I skolan visste jag att jag hade en chans, att jag var smart och kunde lyckas, vilket också visade sig i genom hela skolgången. Nu står jag här redo för ett jobb, ivrig och ansvarstagande. Men spelar det verkligen någon roll?

Jag läste nyligen nedslående statistik kring hur många funktionshindrade som har ett jobb, jag tänker kämpa för att vara en av dem i minoritet som har sysselsättning! 

Jag är ivrig, men samtidigt trött, jag har ju slitit som få för att lyckas med mina fina betyg från skolan och först nu börjar den viktigaste kampen, kampen mot alla de andra på arbetsmarknaden och de jobben som passar just mig.

 Vi hörs snart igen!

Mina höstplaner

2010-09-12T01:11:00.000+02:00

För ett tag sedan började jag mina högskolestudier. Det var en riktigt pirrig men spännande dag som jag aldrig kommer glömma. Än så länge trivs jag riktigt bra på min kurs i Retorik. Det är en härlig stämning mellan oss kurskamrater så det känns bra att stå och prata inför dem.

Annars tänker jag mycket på alla vänner som flyttat runt i Sverige och övriga Europa för att plugga alltfrån marinbiologi till franska. De är saknade allihop!
Vill du läsa om äventyret i Frankrike så gå in här <----

Själv ska jag skriva tal för brinnande livet så att tiden för hemkomst ska kännas närmare, men jag får ju inte glömma att stiga på ett plan med destination Paris heller!

Framtidsdrömmar från en sommarkväll

2010-08-14T01:05:00.000+02:00

En kväll vid middagsbordet för ett par veckor sedan fick jag en knivig men spännande fråga, vad gör du om 15 år?

Som vanligt när jag får frågor om framtiden visste jag inte riktigt vad jag skulle säga.
Om 15 år är jag 34 år. Känns som en evighet fram dit, men jag ville presentera mål att sträva mot genom de 15 åren. Inte se frågan som omöjlig och läskig som jag brukar göra annars.
Inte rygga tillbaka och slå den ifrån mig.

Mitt liv går in i en ny fas om två veckor, högskolestudierna kickar igång och jag är full med energi, men ville också ha lite mål för att inte famla och vara helt oplanerad.

Tillslut hade jag ett genomtänkt svar. Jag har länge drömt om att själv få skriva, antingen böcker eller i tidningar, men jag har kommit på andra tankar. Jag vill syssla med barnlitteratur på bokförlag, kanske bli redaktör eller liknande. Tänk att få diskutera och omge sig av barnlitteratur på arbetstid. Lycka! Leta efter och stödja duktiga författare som har drömmar att förverkliga. Böckernas världar är fantastiska, jag vill hitta fler världar åt barn att trollbindas av!

Än idag trots att jag läst många riktigt bra böcker för vuxna, så fascineras jag av magin i riktigt bra barnböcker, den vill jag var en del av. Då tror jag att jag skulle gå till jobbet med glädje stora delar av tiden.

Högskolan närmar sig!

2010-08-04T20:27:00.004+02:00

Högskolestudierna närmar sig med stormsteg. Hur kommer kursen att vara?
Kommer jag att trivas med kurskamraterna? Viktiga frågor som behöver kännas bra för att terminen ska funka, men kanske den viktigaste frågan för mig personligen är, Hur kan personalen hjälpa mig med eventuellt stöd i mina studier?

Hur vana är de egentligen vid att möta studerande med funktionshinder?
Imorgon ska jag ringa studievägledaren och presentera mig, förbereda dem på att jag kommer. Hoppas och tror att allt kommer gå smidigt. Har i princip bara goda erfarenheter från tidigare år i andra skolor, så jag hoppas bemöta och bli bemött med öppenhet och kanske en gnutta nyfikenhet också!
Här om dagen ringde en jobbcoach som ska få guida mig lite ut i arbetslivet, läskigt men spännande.

Tillbaka!

2010-07-24T20:28:00.005+02:00

Hej!

Jag är tillbaka, efter ett alldeles för långt uppehåll. Sedan de senaste orden har det hänt en del. En av de allra mest blandade händelserna var min student i början av juni. En dag jag sett som skrämmande och rätt grå, nästan svart innan den faktiskt kom.

Då var jag istället mest glad och fylld med massor av adrenalin och tidvis låg nerverna utanpå kroppen. Men jag klarade det faktiskt och har härliga minnen från dagen! Vi sprang ut allra först ur skolan. Det kändes speciellt att få starta rusningen ut i friheten. När vi kom ut på skolgården visste glädjen och jublet inga gränser!
Min härliga klass och jag sprang snabbt ut i folkhavet. Tillsammans.Som vi varit mest hela tiden under våra tre år som klass.

Nu leder vägen fram till en termins studier i retorik för min del. Ett nytt äventyr börjar,hoppas och tror att det ska bli roligt att möta nya människor, och ge mig nycklar till framtiden.

Men just nu har jag sommarlov. Skriver, tänker och pratar jämt som vanligt. Laddar batterierna för att orka ge kursen energi och engagemang. Längtar till Paris och besök av en fin vän som ska läsa franska på plats i bisvärmen av ord i en termin. Hoppas på ett härligt äventyr!

Hörs snart igen!

Nytt kapitel, med samma ord

2010-03-11T20:05:00.004+01:00

Idag slutar min blogg att vara ett skolarbete. Men jag slutar inte blogga, men nu endast som en hobby. Har en del arbete kvar med den i skolan dock. Innehållet kommer fortsätta att vara det samma.

Jag skriver inte ofta, men bloggen är trots allt viktig för mig. Genom bloggen upptäcker och utvecklar jag nya sidor inom mig själv. Tack till er som har hittat hit och sedan dess fortsatt läsa mina tankar och funderingar. Förhoppningsvis ska jag nå fler läsare i framtiden. Bloggen har öppnat ögonen för vad som diskuteras kring funktionshinder i media vilket känns väldigt bra. Mitt funktionshinder har blivit lite tydligare för mig, utan att ta över vardagen. Precis så som jag vill ha det alltså.

Vi hörs snart igen!

Vänskapsband

2010-03-09T21:02:00.007+01:00

Inlägget kommer inte alls att handla om funktionshinder, utan om livets syre, vänskap.

Som jag skrev förut tar jag studenten den 3 juni. Inte alls lång tid kvar nu.
Jag är inte riktigt redo känner jag. Jag vill åka med den tidvis så hisnande karusellen ett tag till. Fortsätta möta utmaningar, glädje och oro. Allt som hör livet till.

Jag vill verkligen se dagen tillsammans med dem som är en del av min vardag, min verklighet. Vännerna är de som får mig att må allra bäst. Hos dem hittar jag glädje varje dag. Grå som solig, stressig som spegelblank.
Vi fann varandra, vi är alla speciella. Sedan de allra första dagarna har vi varit tillsammans. Under de bästa åren i mitt liv. Jag hittade nya vänner, vänner jag inte visste fanns.

Egna äventyr väntar. Men det utesluter inte att vi får vara tillsammans.
Många saker har vi samlat på i minnets byrå. Minnen som alla är värda att bära med sig. För att avsluta vill jag skriva ett citat som känns viktigt och ofta dyker upp mellan oss; "Always look on the bright side of life"

Tillsammans med dem möter jag just den sidan av livet.

Lite mer mystiskt är dock, "Nämen titta en grön himmel"
En gåta som förblir olöst.

Hur hade allt snurrat?

2010-03-07T14:41:00.006+01:00

Vem hade jag varit utan min CP-skada, ingen vet och ingen kommer heller att få veta.
Det känns lite bra faktiskt. Men ändå, vad hade jag haft för intressen?
Vad hade jag fyllt min tid med?

Vänner, böcker och skrivande som nu?
Beror mitt intresse för skrivande på att jag inte utvecklat ett intresse för sport, hämmad av CP-skadan? Jag tror inte riktigt det, skrivande och ord skulle nog alltid haft en viktig roll i mitt liv. Utan orden skulle jag känna mig väldigt tom, drömde som liten flicka om att en dag bli publicerad. Inte känd, utan just publicerad författare.

En dröm som fortfarande åker med på karusellen i huvudet. Jag vet att jag måste tro på mig själv och kämpa för att nå mina mål, och jag är beredd att kämpa. Göra så som jag så ofta har gjort och måste göra för att få allt att gå ihop.

Skrivandet utvecklas ju genom bloggen och tanken är att jag i höst, när skolan är slut ska utveckla bloggen lite mer. Skriva oftare och krydda med lite mer tankar från min nya vardag. Utan skolan, en tid för upptäcksfärder och äventyr. Jag vet inte alls var jag hamnar. Ska vila lite från studier, men jag vet att jag kommer att sakna dem!

Kommer att sakna dem, vännerna jag träffar varje dag där, stämningen och de utmaningar som skolan ger mig idag.

Men jag tror att jag snart är redo för nya äventyr. Den 3 juni måste jag åtminstone vara väldigt nära.

Tips, dokumentär om livet som blind

2010-02-24T21:49:00.004+01:00

Sveriges Radio har sänt ett antal spännande dokumentärer om livet som blind. Om ni inte lyssnat på dem så gör det! På deras hemsida finns Mp3-filer att ladda ner.

Lyssna gärna på "...Och Anna är blind" från den 3 maj förra året. En mycket intressant dokumentär från Sveriges Radio P4.

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3103&artikel=2543683

Naturvårdsverket ger bidrag åt scouterna

2010-02-17T17:23:00.005+01:00

Scouterna satsar på friluftsliv för unga som har funktionsnedsättning

2010-02-05 11:15 Föräldrakrafts redaktion

"Scouterna ska se till att det blir enklare för unga med funktionsnedsättningar att komma ut i naturen. Och nu får man hjälp av Naturvårdsverket som ger ett bidrag på 580 000 kronor.

- Friluftsorganisationerna gör ett fantastiskt arbete för att ge människor ökade möjligheter till utevistelse och därmed hälsa och kunskap om naturen, säger Maria Ågren, generaldirektör för Naturvårdsverket.

Naturvårdsverket delar i år ut nästan 25 miljoner kronor i statsbidrag till friluftsorganisationer.
Ett av det största bidragen går till Svenska Scoutrådets projekt.

Även i övrigt är det stort fokus på barn och unga i årets bidrag."

Källa: Föräldrarkrafts hemsida ( http://www.foraldrakraft.se/fritid-och-kultur/scouterna-satsar-pa-friluftsliv-for-unga-som-har-funktionsnedsattning.html)

Väldigt kul tycker jag att se att man bjuds in att delta i fritidsaktiviteter. Hoppas att bidraget används väl. Alla behöver komma ut i naturen och känna trygghet och lugn där. Själv blir jag lätt stressad på grund av dålig balans och svårigheter att hitta och orientera mig.

Högre studier, till för alla!

2010-02-12T17:04:00.003+01:00

Enligt en artikel publicerad i tidningen Föräldrarkraft blir det allt vanligare att ungdomar med funktionsnedsättning satsar på högre studier. 7500 elever hade kontakt med samordnare på högskola under förra året. Det är 1300 fler studenter än föregående år.

Positivt att antalet elever med funktionsnedsättning ökar på landets högskolor och universitet!
Vi har ju lika stor rätt som någon annan att gå vår drömutbildning, men måste ofta kämpa hårdare. Själv har jag tänkt vila från studierna i höst. Jag vill satsa på att hitta ett jobb och leta efter en riktigt bra utbildning,
jag verkligen vill gå.
Samla motivation och energi och inte minst erfarenhet av livet.

Läs hela artikeln från Föräldrarkraft här!

2010-02-11T21:24:00.002+01:00

Hej!

Nu finns en grupp På Facebook för er som läser den här lilla bloggen.
Gruppen heter, Vi som följer bloggen Minoriteten i Majoriteten.
Hoppas ni går med!

/ Ellen

Han vann!

2010-02-04T08:59:00.003+01:00

Han vann. Han som skriver så vackert om kärleken till sina barn.
Den blogg som inspirerade mig att börja skriva min egen blogg.
Bloggaren som fångade mig under en hel natt, fick mig att sträckläsa hela historien från början till slut.

Både foton och ord, får mig att både skratta och gråta omvartannat.
Den är kort och gott, alldeles speciell.
Heja Abbe och Abbes pappa vann pris igår på Aftonbladets Bloggpris-gala.

Grattis till vinsten!

Tips– Radiodokumentär om Downs Syndrom

2010-01-28T00:21:00.006+01:00

Idag vill jag tipsa om en radiodokumentär från förra året.
Jag hämtade den från Sveriges Radio P4:s hemsida för ett tag sen och tyckte det var mycket intressant.

"Bara den är frisk..." om att ha barn med Downs syndrom"
Om du inte redan lyssnat på den, gör det!

Hur länge har du vandrat här?

2010-01-21T10:06:00.002+01:00

Hej du som läser, jag är nyfiken på två saker.
Hur hittade du till min lilla hörna?
Hur länge har du läst bloggen?
Kanske är du en alldeles ny läsare. Eller återvänder du hit då och då?

Skriv och berätta!

Återkommer i kväll med nytt inlägg!

Barnböcker kring funktionshinder

2010-01-16T17:37:00.003+01:00

När jag var mindre letade jag efter barnböcker, med barn som var funktionshindrade. Hittade inget då och var lite besviken. Jag har alltid velat vara så vanlig som möjligt, utan att skämmas eller gömma min lite annorlunda situation. Att ha en syster i samma ålder, utan funktionshinder och att gå i vanlig skola har gjort sitt till. Men jag har aldrig kunnat gå till mina älskade böcker och möta någon som liknade mig.

De gånger jag möt funktionshindrade har det varit majoriteten, killar. Både äldre och yngre än mig själv på min gamla Move & Walk träning. Väldigt sällan har jag träffat tjejer på dessa träningsperioder, högst fem gånger. Det har inte varit något problem kanske, men lite udda har jag känt mig där, trots att jag träffat likasinnade människor. Vi har kämpat tillsammans. Men det har varit i princip min enda kontakt med funktionshinder.

Jag hade säkert uppskattat än barnbok i ämnet, om den varit rätt presenterad och välskriven. Om det är någon som vet något om någon sådan bok, skulle jag vilja läsa den idag. Trots att jag inte riktigt tillhör åldersgruppen för böckerna.

Inläggsfunderingar och Prins Annorlunda

2010-01-11T00:13:00.005+01:00

Nu var det ett tag sedan jag bloggade, tog lite ledigt från min lilla skrivhörna. Men jag tänker ofta på bloggen och är öppen för att hitta nya ämnen hela tiden. Idéer kommer när man minst anar det!
Tips och idéer från min omgivningen och er läsare är absolut mest spännande eftersom ni inte är tvingade och låsta till speciella ingångar som jag upplever att jag själv är ibland.
Men nu till något jag tänkt skriva väldigt länge, ett par ord om boken Prins Annorlunda.
Har skrivit lite kort i ett inlägg tidigare, men för ett par veckor sedan läste jag ut hela boken och har en större bild av den. Boken är skriven av Ludvigs föräldrar Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson. Upplägget är av boken är genomtänkt, Yvonne och Sören delar upp boken en hel del genom att presentera sina personliga funderingar på livet med livet i olika stycken. Eftersom kapitlen är korta så drivs man snabbt framåt i boken.

Helhetsintrycket av boken är en personlig, varm och rak bok som grep mig mycket.
Första sidorna säger en hel del om hur jag tror att livet med ett funktionshindrat barn kan vara. Inledningen är en variant på texten om förvåningen och processen att acceptera att livet tog en ny vändning, som jag har i ett tidigare inlägg. Livet innehåller en ny krydda, som kommer att berika livet.

Ludvig som har Downs Syndrom, älskar livet och njuter av dess äventyr på alla möjliga vis. Vi möter en levnadsglad grabb som ger familjen och omgivningen ytterligare perspektiv på livet. men vet sällan vad som är vänta och livet med Ludvig verkar spännande och sällan enbart krävande. I boken berättas det om den första sorgen över att få ett barn som inte motsvarade normen, men kärleken till sonen med den extra kromosomen växer i takt med att hans charm och egenheter blir tydligare. Alltmer blir den villkorslösa kärleken till sitt eget barn enormt tydlig. Men också Ludvigs egen omtanke om sin familj finns fint beskriven i boken.

Ludvig hänger hela tiden med och lever sitt liv fullt ut efter sina förutsättningar.
Många passager i boken är fantastiskt talande för Ludvigs levnadsglada personlighet, tydligen höjer han ofta stämningen i ett rum där han befinner sig. Han lever i nuet som ingen annan och är inte ett dugg rädd för att uttrycka sina känslor.

Ett exempel är en händelse på ett fik som visar hans raka personlighet" En av damern tyckte att Ludvig var så söt och ville klappa honom på kinden. Men han drog sig snabbt undan och gjorde en äcklad grimas och stönade till. (...) När gruppen med åldringar hade försvunnit frågade vi Ludvig varför han hade gjort så där mot tanten. Han förklarade att hon var ju så skrynklig. – Jag vill ju inte ha skrynkel på mig, sa han."

Jag önskar att jag kunde vara mer tydlig med vad jag själv vill och inte och leva mer i nuet, precis som Ludvig.
Boken hade gärna fått vara längre, men vem vet det kanske kommer en fortsättning?
Det får ju Ludvigs föräldrar som skrivit boken bestämma, tillsammans med Ludvig.

Får du möjlighet, tycker jag att du ska läsa boken om prinsen som är annorlunda!

Det röda lilla hjälpmedlet

2010-01-04T23:49:00.007+01:00

För ett par dagar sedan såg jag en liten flicka med rullator ute i vinterlandskapet. Fick plötsligt minnen från mina år med rullator som liten flicka. Den var liten, röd och det gick att springa fort, men gav inte önskad frihet. Visst var jag rörligare med den än utan på den tiden, men jag ville ju röra mig exakt som alla andra vänner på dagis. Men en speciell kommentar har etsat sig fast i mitt minne och lär stanna där för alltid, vännen Rasmus säger spontant- En sån där vill jag också ha, en röd– då ska vi köra race! En sån önskar jag mig allra mest i julklapp.
Det blev ingen rullator till Rasmus, han behövde ju ingen egentligen.

Plötsligt tyckte jag att rullatorn var cool. Någon ville vara som mig och ha ett av de hjälpmedel som var så bra, men ändå så tråkiga. Jag gillade aldrig hjälpmedel, trots att de hjälpte mig enormt i vardagen. Rullatorernas tid är förbi och det är jag glad för, men utan dem hade jag troligen varit mindre stabil än jag är idag.
Jag ramlar en del idag, men inte mer än jag kan klara av och borsta det av mig varje gång.
Sen gör det nog sitt till att jag har en viss teknik och sällan slår mig mycket.
Jag längtar efter ökad rörlighet och borde därför träna mer än vad jag gör
idag för att bli smidigare...
Kanske ska ta upp mina yogapass igen?
Om inte annat för att få lite mer än skola och vänner att fylla vardagen med.

Min gamla rullator var som sagt fin och användbar, men någon rullator gör nog inte återtåg in i min vardag förrän jag är en gammal dam. Men då är den troligen inte röd och liten, utan turkos och stor.

Rain man

2009-12-27T21:43:00.004+01:00

För ett par dagar sedan dog Kim Peek, verklighetens Rain man. Kim levde med Savantsyndrom, vilket gjorde att han mindes extremt stora mängder information. Läsa en bok och sedan minnas allt som stod i den var inte omöjligt. Men däremot var det extremt svårt att göra så vardagliga saker som att klä på sig själv eller tända en lampa. Som liten ville myndigheterna sätta honom på instutition men Kims mamma vägrade. Istället levde han hemma och En mycket fascinerande man som var förebild till en av världens mest omtyckta filmer, Rain Man.
Jag har länge velat se filmen men inte fått tag på den ännu, jakten fortsätter!

Kim Peek dog i en hjärtattack 58 år gammal.

Länk till artiklen i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6329333.ab

Vinterskrud, vacker och besvärlig

2009-12-20T22:17:00.004+01:00

Ute är landskapet klätt i vinterskrud. Vackert och underbart, precis vad många med mig önskar till jul. Men samtidigt, världen blir hal och otäck av all snö och is. Kan inte räkna de gånger jag ramlat ute, alltid lika förvånad och besviken. Skulle gärna vilja känna mig trygg och lugn ute året om. Jag skadar mig inte, är snabbt uppe på fötter igen, men ramlar ändå ofta vilket är lika jobbigt varje gång.

Jag är van och försiktig , men blir ändå ledsen. På vintern blir jag så medveten om den försämrade balans och rörlighet som mitt funktionshinder gett mig. Jag hade gärna kunnat åka skridskor för att fullt ut kunna njuta av vinterskruden som landskapet är bäddat i. Men hittills har det bara blivit ett par stapplande försök till åkning, Länge sedan jag försökte mig på utmaningen, kanske ska jag försöka...

Kanske inte. Räcker kanske att gå vinterpromenader med familj och vänner?
Men friheten och lugnet som sägs komma med skridskorna, kan jag hitta det någon annanstans?

Rörelse

2009-12-15T23:04:00.004+01:00

I det senaste numret av RBU:s tidning Rörelse skriver de en notis om min blogg.
Väldigt roligt att synas i en tidning som vänder sig till en målgrupp. för bloggen.
Välkomna hit, nya läsare!

Boktips?

2009-12-13T16:10:00.003+01:00

Någon som har ett boktips?
Gärna ett tips, som handlar om funktionshinder och livet med det på något sätt.
Hoppas på svar!

Mässan om framtiden

2009-12-05T00:28:00.005+01:00

Vet inte om jag blev så mycket klokare i torsdags på mässan, men jag var där och besökte många montrar och inspirerades till många kurser. Exakt ett halvår innan gymnasiet är ett avslutat kapitel började jag utforska nästa kapitel i livets bok.

De skolor jag pratade med verkade positiva utbildningtill det stöd jag omedelbart vet att jag kommer att behöva i mina fortsatta studier, vilket känns väldigt bra. Lyssnade på två väldigt bra föreläsningar under dagen, de handlade om studieteknik och konsten att välja rätt utbildning.

Att inte lita på att slumpen och tillfälligheter bär dig dit du vill. Istället ska du rannsaka dig själv och se vad du passar till, då blir utbildningen roligare. Svårt men säkert nyttigt.

Är dock glad att jag har ett halvår kvar på gymnasiet!

Vilken väg tar vi i labyrinten?

2009-12-02T16:36:00.006+01:00

Imorgon ska jag gå på SACO-mässan och fundera på hur jag vill plugga vidare i framtiden.
Alla har vi drömmar och förhoppningar, men hur tänker den som måste ta hänsyn till speciella behov?
Hur vet du att du kan få det stöd och vägledning du möjligen behöver under dina studier?
Jag är hoppfull och tror att jag kommer hitta något bra och stimulerande att syssla med i framtiden. Men vägen dit är lång och kantad av en mängd beslut och utmaningar.

Vore bra att ha ett tydligt mål att sträva mot, men ett definitivt mål finns inte. Däremot en dröm att på något sätt få utveckla mitt skrivande. Ord har alltid varit en drivkraft för mig som jag vill använda mer än idag i mina möten med människor. Jag ska kämpa och hoppas få det stöd jag kommer att behöva i framtiden, imorgon går jag in i labyrinten och hoppas komma ut något klokare.

Tekla- en kämpe med klös

2009-11-24T18:42:00.004+01:00

En av mina favoritbloggar är cpmamman, Towe skriver om sin och familjens resa med Tekla. Tekla som utmanar livet med en CP-skada och ger oerhört mycket glädje åt sin familj och bloggens läsare. I orden och språket finns en känsla och medvetenhet som gör bloggen välskriven och tilltalande.

Familjen kämpar tillsammans med sin krigarprinsessa och kärleken och glädjen över henne gnistrar som vitaste snö. Har du en gång börjat läsa är du fast. Här reflekteras det både över sådant som är lätt och svårt i vardagen. Idag skrev hon om lekens svårigheter med ett mycket spastiskt barn, det är mycket viktigt att vi hittar leksaker som passar alla!
Lekar är barbdomens rättighet. En del av att vara barn.

Vad får dig att läsa bloggen?

2009-11-17T19:28:00.002+01:00

Jag tänker ofta på min blogg och undrar vad jag ska skriva och vilka det är som läser mina betraktelser och funderingar, egentligen. Därför tänkte jag göra slag i saken och ställa lite frågor till er läsare;

Varför läser du bloggen?
Lever du på något sätt med eller runt funktionnshinder?

Vad vill du läsa mer om?

Svaren publiceras i ett inlägg på bloggen om du ger ditt samtycke bland kommentarerna.

Tack så länge!

Prins Annorlunda och hans medkämpar

2009-11-15T16:01:00.004+01:00

Det var ett tag sedan jag skrev här nu...
Men nu är jag tillbaka och ska försöka vara mer aktiv på bloggen i framtiden.

Just nu läser jag, Prins Annorlunda av Sören Olsson och Yvonne Brynggård– Olsson.
En mycket bra och välskriven om livet med deras son Ludvig som lever med Downs Syndrom.
Många av de bloggar jag läser beskriver livet med just Downs Syndrom och jag tycker det är väldigt intressant att följa skribenternas vardag. Utan deras bloggar hade jag aldrig fått en sådan förståse och insikt kring hur livet kan vara för dem. Sören skriver själv en mycket fin blogg, där glädjen och utmaningarna med sonen speglas.

Recension av "Grabben i kuvösen bredvid"

2009-11-08T16:52:00.002+01:00

Grabben i kuvösen bredvid handlar om CP-skadade Jonas liv i med och motgångar.
Jonas liv började med 40 minuter lång syrebrist, vilket resulterade i en CP-skada.
CP-skadan medför bland annat kraftig spactisitet i kroppen och talsvårigheter.

Med humor och allvar, berättar han om sin resa från mängder av hjälpmedel till att kunna gå själv, köra bil och flytta 30 mil från sina föräldrar.
Något som var otänkbart dagen han föddes. Som läsare får du får ta del av ett en hel del roliga och dråpliga historier då Jonas utmanar sig själv och sin CP-skada och tillslut blir ”friskförklarad” av Försäkringskassan när de drar in hans handikappstöd- omgående.

Boken är liten och tunn, men rymmer ett fantastiskt livsöde som drabbar mig från allra första sidan. När du läser boken får du perspektiv på livet och lär dig kämpa för vad du tror är rätt och lita på dig själv och din förmåga. Allt är nedtecknat av en sann livsnjutares tre brukningsbara, men krokiga fingrar.

Det negativa jag kan se med boken är att den är för kort, jag vill verkligen läsa mer om Jonas liv och äventyr. Om boken varit längre hade jag fått mer av Jonas livsöde, men samtidigt hade jag kanske inte fångats lika mycket av historien som helhet. Här finns säkert de allra flesta godbitarna ur hans annorlunda liv. Boken hade kanske inte vunnit på att vara längre? Språket i boken är enkelt, men passar historien och visar att allt bär upp en stor realism och kommer direkt ur hjärtat.

En speciell del med boken som jag tyckte extra mycket om var när Jonas ska köra upp för sin lärare på körskolan och lyckas. Läraren blir lite förvånad, men hittar inget att anmärka på så Jonas får sitt körkort. Han klarar något för många våghalsigt och galet, men för honom var det något han bara skulle göra. Och visst lyckas han. Detta visar att allt är möjligt! Detta och mycket mer får du läsa mer om i denna ljusa och optimistiska bok.

Jag tycker verkligen om den här boken och önskar att alla någon gång tar chansen och läser den. Efter att ha läst boken får du ökad förståelse för hur en CP-skadads eller funktionshindrad persons vardag kan se ut. Jonas har en enorm aptit på livet och vågar kämpa in i det sista. Vem ska tro på honom och hans förmåga, om inte han själv gör det? Han vägrar välja den enkla vägen och är ständigt öppen för nya utmaningar. Jonas identifierar sig inte med sin CP-skada, men han vet att den finns där tillsammans med honom och han låter den leva livet tillsammans med honom, inte tvärtom.

En av de bästa böckerna jag läst på länge!

Barn i bloggar?

2009-10-26T22:59:00.009+01:00

Jag har funderat på en sak.

När föräldrar skriver om sina barns liv i bloggar, tänker de då på vad det innebär på lång sikt?

Jag läser flera bloggar om barn och deras familjers liv, och tycker många är riktigt läsvärda och välskrivna. Men barnen har ofta ingen aning om att små eller stora delar av deras liv läggs ut på Internet, omöjligt att totalt radera ur cyberspace. Jag tänker både på barn med "normala" och speciella behov. Hur gör man för att inte bli för personlig och gå över gränsen för vad som är okej?
På bloggarna står barnen i centrum, något som de själva inte har valt och tagit ställning till.

Det är alltid kärleksfullt och med goda intentioner, men ibland berättar man om frustrationer eller om händelser som som är – eller kommer att bli – väldigt personliga.

Och lägger ut bilder och filmer. De bilderna och filmerna hamnar på sidor som Youtube och det innebär att de tar över rätten till materialet.

Missförstå mig rätt, en av mina favoritbloggar är Heja Abbe – där Abbes pappa skriver om livet som far till en kille med medfött hjärtfel och kromosomavvikelse. Den läser jag ofta och blir alltid engagerad, gripen och berörd.

Är verkligen tacksam att Abbes pappa delar med sig av familjens upplevelser.
Men han lägger också ut bilder och filmer - och numera vet många vem Abbe och hans pappa är. De är så framgångsrika att de inte blir anonyma.
Så har man tänkt på hur det blir för Abbe att vara känd från bloggen när han blir stor?

Vad tycker ni? Är det här ett problem? Eller är det nåt vi ska acceptera och vänja oss vid i den nya Internet-tiden?

Viljor av stål- En utställning om idrott och funkis

2009-10-22T23:03:00.004+02:00

På lördag är det premiär för en utställning kring idrott och funktionshinder, på Riksidrottsmuseet i Stockholm. Där har du möjlighet att testa allt från Goalball till Rullstolsslalom. Ett mycket bra initiativ som visar vilka möjligheter funktionshindrade kan ha att aktivera sig, likt sina icke funktionshindrade vänner.

Utställningens namn är "Viljor av stål", vilket ger oss en bild av vad utmanande men viktigt det är för funktionshindrade att i den mån det är möjligt.

Är ditt barn inte funktionshindrat?
Gå dit ändå! Det är spännande att testa nya saker och skapar förståelse för hur andra än man själv kan ha det.

Har du tid och lust?
Gå dit, jag tror det kan vara roligt!

Läs om andra aktiviteter i Stockhom för barn här: http://www.pastan.nu/barn/

I Love CP-Projektet

2009-10-19T23:21:00.005+02:00

Det finns ett projekt som heter I Love CP, syftet med projektet är att låta CP återfå sin rätta betydelse. Det är inte rätt att som idag använda det som ett skällsord. CP står för Cerebral Pares ingenting annat!
CP är en diagnos man kan leva med och ingenting man är som person!

De två eldsjälarna bakom projketet Towe och Jon har båda två varsitt barn med funktionshinder och driver bloggar om livet med sina barn.
Jag är glad att projektet finns och tror att det kan göra skillnad.
Den som känner sig manad kan kontakta Towe eller Jon för att få skriva och berätta om sina erfarenheter i ämnet.

Till I Love CP: http://www.ilovecp.com/

Till Towe: http://cpmamman.blogspot.com/

Till Jon: http://www.jonvision.se/

En ärlig föreläsning om ett fantastiskt livsöde

2009-10-16T17:44:00.005+02:00

Igår var en speciell dag i mitt liv. För första gången i mitt liv fick jag möta och lyssna på någon med samma typ av CP-skada som mig. Föreläsningen på Piperska Muren i Stockholm var oerhört intressant och genomsyrades av en enorm igenkänningsfaktor från min sida.
Hanna Edman som föreläste, gav sin livshistoria med en styrka, närhet och mod som jag beundrar mycket. Hon pekade ut ett par punkter och faktorer i hennes liv som varit extra viktiga för att hon ska klara av att vara den hon är.

Några av dessa punkter var mentalstyrka, stolthet, vänner och envishet. Utan detta hade det blivit jobbigare att ta sig igenom vardagen. Hanna är 11 år äldre än mig så vård och synen på CP-skador har förändrats en del men är i stort sett samma ändå. Vi måste fortfarande kämpa för att synas bortom vårat funktionshinder och bli tagna på allvar. Men min skolgång har varit lättare än Hannas i och med att jag aldrig upplevt mig själv som utfryst eller mobbad. Större delen av Hannas skoltid var dock positiv. Du måste ha skinn på näsan och våga ställa krav och vara envis för att få som du vill.

Hon pratade mycket om vikten av att se möjligheter i stället för begränsningar och även sätt att överbygga de begränsningar man stöter på i livet. Ser du bara svårigheter blir du låst och får svårt att utvecklas.
Kort sagtvar det enh ärlig och rak föreläsning som gav mig hopp, styrka och vilja att kämpa vidare i mitt liv!
Får du någon gång möjlighet att lyssna på Hanna Edman, ta den du kommer fyllas av livslust.

Även Hanna bloggar om sitt liv som funktionhindrad, kika in här: http://blogga.hannaedman.se/#home

/ Ellen

Föreläsning om Spastisk Diplegi

2009-10-14T14:36:00.006+02:00

Imorgon är det Mångfaldsdagen 2009.

Av den anledningen bjuder Lectia in till en rad föreläsningar kring just mångfald. Jag har anmält mig till en föreläsning av Hanna Edman, hon lever med CP-skadan Spastisk Diplegi precis som jag själv. Det ska bli väldigt intressant och spännande att höra hennes tankar om hennes liv som CP-skadad!

Jag har aldrig mött eller lyssnat på någon som lever med min typ av skada nämligen. Undrar var likheterna och olikheterna kommer ligga. Hoppas och tror attjag kommer att bli väldigt glad och inspirerad av föreläsningen.
Rubriken på Hannas föreläsning är; "Ett hinder, tusen möjligheter"
vilket i alla fall ger förhoppningar om en givande föreläsning enligt mig.

Läs mer här: http://www.lectia.se/index.php?option=com_content&view=article&id=20&Itemid=220

Att inte få delta i undervisning

2009-10-12T00:30:00.007+02:00

I torsdagens nätupplaga av Aftonbladet, publicerades en artikel om att elever som lever med funktionshindrade inte ges möjlighet att delta i friluftsdagar i samma utsträckning som övriga elever. Rapporten som artiklen bygger på är frin Skolinspektionen. Relevanta alternativ saknas till dessa elever. Det påstås att viljan och ambitionen finns men att okunskapen om hur du på bästa sätt aktiverar en elev med speciella behov saknas.

Okunskapen leder inte sällan till att eleverna lämnas kvar i skolan och fikar eller något ditåt med sin assistent om eleven i fråga har någon. Detta gör mig extremt arg och irriterad!
Friluftsdagar är till för alla! Vi behöver aktivera oss fysiskt för att må bra i den mån vi kan, lika väl som någon annan. Elever, lärare och personal måste kunna hålla en öppen dialog kring hinder och möjligheter vad gäller elevens fysiska aktiviteter.

Länk till hela artikeln: http://www.aftonbladet.se/temautbildning/article5928074.ab

Tyvärr har jag själv negativa erfarenheter kring friluftsdagar och idrottsundervisning.
Lärare har föreslagit lediga timmar vid friluftsdagar och påstått att jag ska åka rullstol runt skolgården allt medan mina klasskamrater joggat i elljusspåret.
När jag sedan förklarat för denna lärare att detta varit otänkbart och att jag faktiskt har ett par brukningsbara ben att både gå och jogga med, påstod han att han visste bättre än mig hur funktionshindrade skulle undervisas.

Jag sa då att jag bestämmer själv över mig och min kropp och att han inte skulle försöka trycka ner min lust till utmaning och utveckling. Då fortsätter han sitt tjat och påstår att mina föräldrar och lärare har makten över min undervisning och inte jag själv!
Jag blev rasande och skällde ut min lärare som sen bara gick därifrån.
Har nog aldrig känt mig så överkörd och förminskad någonsin!
Det blev ingen rullstol och jag fick fortsätta gå och jogga elljusspåret.
Extremt trist, men betydligt roligare och mer utvecklande än varv med rullstol!

Stå på dig!

Se till att få utvecklas även inom dina svårigheter utifrån dina förutsättningar och mål.
Kärnan i allt är, respekt, lyhördhet, dialog och motivation.

Välkommen till Holland

2009-10-10T02:21:00.003+02:00

Inne på bloggen Livet med Clara och Olle, http://branmark.blogspot.com/
hittade jag en mycket fin och säkert träffande text för föräldrar om det oväntade med att få ett funktionshindrat barn.

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder

-att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå,att föreställa sig hur det skulle kännas.

Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa

- till Italien.

Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt:Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig.

Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska.

Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen.

Du packar väskorna och ger dig iväg.

Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger:

"Välkommen till Holland.

""Holland?!?" säger du.

"Vad menar du med Holland??

Jag bokade en resa till Italien!

Jag skulle vara i Italien.Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.

"Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande:

De har inte tagit dig till en förfärlig,

vidrig, snuskig plats,full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.

Det är bara en annorlunda plats.

Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker.

Och du måste lära dig ett helt nytt språk.

Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats.

Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien.

Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring...och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner.

Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.

Och i resten av ditt liv kommer du att säga

"Ja, det var dit jag skulle åkt.

Det var vad jag hade planerat".

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna...

därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.

Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien,

kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella,

det väldigt härliga...

med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987.

Enligt mig en mycket tänkvärd text som visar att man sldrig ska ta saker förgivet.Eller vara beredd på förändringar och nya riktningar i livet.

Förebilder för dig och mig

2009-10-07T22:23:00.008+02:00

Många av oss har förebilder som vi ser upp till i livet.
Förebilder som ger oss styrka och inspiration i vardagen. Som utvecklar och berikar oss som människor. Både verkliga och fiktiva personer kan fungera som förebilder.

Kanske har funktionshindrade ett större behov av förebilder i sin vardag?

Själv har jag hittat förebilder i barnlitteraturen. Viktiga förebilder för mig är Pippi Långstrump. Madicken och Anne på Grönkulla. Alla tre modiga, självständiga, kreativa unga tjejer som ser ljust på livet och framtiden. De dagar jag behöver styrka och motivation behöver jag bara läsa ett par sidor om någon av mina hjältinnor för att hitta mig själv igen , och komma tillbaka till mitt vanliga jag.
Utan dessa barnbokshjältinnor skulle jag aldrig vara den jag är idag!

Vilka är dina förebilder? Varför?

Funktionshinder och livet i skolan

2009-10-06T23:10:00.006+02:00

Min tid i skolan hittills är överlag positiv.
Jag har fått vara mig själv och utvecklats i min takt och utifrån mina egna förutsättningar. Lärare, personal och elever har alltid trott på mig och min förmåga inom det mesta jag tar mig för. Jag har alltid fått visa vad jag går för och vara en i gruppen som bedömts som alla andra i mina klasser. Min öppenhet och trygghet har både bidragit och byggt upp min positiva syn på den svenska skolan och dess behandling av funktionhindrade.
Visst har jag alltid varit medveten om viss specialbehandling och att jag märks i skolan pågrund av mitt funktionshinder.

Men trots allt har jag alltid endast mött nyfikna frågor och en glädje över de utmaningar som det ibland medför att ha mig som elev. Dock vet jag att det inte alltid finns goda erfarenheter från livet i skolan som funktionshindrad. Man känner sig förbisedd och överkörd och ens röst hörs inte i frågor som är högst personliga, vilka mål ska det utarbetas nya kriterier för?
Och inte minst hur hanterar vi utanförskap?
När ska eleven inte få specialbehandling?
Specialbehandling kan enligt mig vara helt rätt, men då absolut endast då man diskuterat med eleven om detta i förväg.
Om inget annat bestäms ska vi annars alltid behandlas som vilken elev som helst.

Vi är minoritet men också ständigt en del av majoriteten!

Vad har du för postiva och/ eller negativa erfarenheter som funktionshindrad eller anhörig av behandling i skolan?
Kommmentera, så publiceras du i inlägg på bloggen.
Du kan givetvis välja att vara anonym samt neka till publicering i bloggen

Första inlägget

2009-09-30T16:11:00.005+02:00

Hej!

Jag heter Ellen och det du läser nu är den första lilla delen i mitt projektarbete under mitt sista år i gymnasiet.
Den här bloggen är tänkt att utvecklas till ett bloggforum för de som lever med funktionshinder i vårt samhälle, och deras anhöriga. Givetvis är dock alla som är intresserade av våra tankar och funderingar kring våra liv välkomna att läsa och kommentera. Jag kommer att publicera minst ett ämne i veckan som jag anser är intressant för diskussion och ge respons på de kommentarer jag möter. Självklart får ni som läser komma med idéer på ämnen ni tycker vore intressanta för diskussion!
Här kan du alltid vara anonym, men samtidigt personlig.

Jag hoppas och tror att forumet behövs och väcker tankar kring livet som funktionshindrad.

/ Ellen