torsdag 11 mars 2010

Nytt kapitel, med samma ord

Idag slutar min blogg att vara ett skolarbete. Men jag slutar inte blogga, men nu endast som en hobby. Har en del arbete kvar med den i skolan dock. Innehållet kommer fortsätta att vara det samma.

Jag skriver inte ofta, men bloggen är trots allt viktig för mig. Genom bloggen upptäcker och utvecklar jag nya sidor inom mig själv. Tack till er som har hittat hit och sedan dess fortsatt läsa mina tankar och funderingar. Förhoppningsvis ska jag nå fler läsare i framtiden. Bloggen har öppnat ögonen för vad som diskuteras kring funktionshinder i media vilket känns väldigt bra. Mitt funktionshinder har blivit lite tydligare för mig, utan att ta över vardagen. Precis så som jag vill ha det alltså.

Vi hörs snart igen!

tisdag 9 mars 2010

Vänskapsband

Inlägget kommer inte alls att handla om funktionshinder, utan om livets syre, vänskap.

Som jag skrev förut tar jag studenten den 3 juni. Inte alls lång tid kvar nu.
Jag är inte riktigt redo känner jag. Jag vill åka med den tidvis så hisnande karusellen ett tag till. Fortsätta möta utmaningar, glädje och oro. Allt som hör livet till.

Jag vill verkligen se dagen tillsammans med dem som är en del av min vardag, min verklighet. Vännerna är de som får mig att må allra bäst. Hos dem hittar jag glädje varje dag. Grå som solig, stressig som spegelblank.
Vi fann varandra, vi är alla speciella. Sedan de allra första dagarna har vi varit tillsammans. Under de bästa åren i mitt liv. Jag hittade nya vänner, vänner jag inte visste fanns.

Egna äventyr väntar. Men det utesluter inte att vi får vara tillsammans.
Många saker har vi samlat på i minnets byrå. Minnen som alla är värda att bära med sig. För att avsluta vill jag skriva ett citat som känns viktigt och ofta dyker upp mellan oss; "Always look on the bright side of life"

Tillsammans med dem möter jag just den sidan av livet.

Lite mer mystiskt är dock, "Nämen titta en grön himmel"
En gåta som förblir olöst.


Thars Stars Up Thar by Fort Photo.

söndag 7 mars 2010

Hur hade allt snurrat?

Vem hade jag varit utan min CP-skada, ingen vet och ingen kommer heller att få veta.
Det känns lite bra faktiskt. Men ändå, vad hade jag haft för intressen?
Vad hade jag fyllt min tid med?

Vänner, böcker och skrivande som nu?
Beror mitt intresse för skrivande på att jag inte utvecklat ett intresse för sport, hämmad av CP-skadan? Jag tror inte riktigt det, skrivande och ord skulle nog alltid haft en viktig roll i mitt liv. Utan orden skulle jag känna mig väldigt tom, drömde som liten flicka om att en dag bli publicerad. Inte känd, utan just publicerad författare.

En dröm som fortfarande åker med på karusellen i huvudet. Jag vet att jag måste tro på mig själv och kämpa för att nå mina mål, och jag är beredd att kämpa. Göra så som jag så ofta har gjort och måste göra för att få allt att gå ihop.

Skrivandet utvecklas ju genom bloggen och tanken är att jag i höst, när skolan är slut ska utveckla bloggen lite mer. Skriva oftare och krydda med lite mer tankar från min nya vardag. Utan skolan, en tid för upptäcksfärder och äventyr. Jag vet inte alls var jag hamnar. Ska vila lite från studier, men jag vet att jag kommer att sakna dem!

Kommer att sakna dem, vännerna jag träffar varje dag där, stämningen och de utmaningar som skolan ger mig idag.

Men jag tror att jag snart är redo för nya äventyr. Den 3 juni måste jag åtminstone vara väldigt nära.