Idag vill jag tipsa om en radiodokumentär från förra året.
Jag hämtade den från Sveriges Radio P4:s hemsida för ett tag sen och tyckte det var mycket intressant.
"Bara den är frisk..." om att ha barn med Downs syndrom"
Om du inte redan lyssnat på den, gör det!
torsdag 28 januari 2010
torsdag 21 januari 2010
Hur länge har du vandrat här?
Hej du som läser, jag är nyfiken på två saker.
Hur hittade du till min lilla hörna?
Hur länge har du läst bloggen?
Kanske är du en alldeles ny läsare. Eller återvänder du hit då och då?
Skriv och berätta!
Återkommer i kväll med nytt inlägg!
Hur hittade du till min lilla hörna?
Hur länge har du läst bloggen?
Kanske är du en alldeles ny läsare. Eller återvänder du hit då och då?
Skriv och berätta!
Återkommer i kväll med nytt inlägg!
lördag 16 januari 2010
Barnböcker kring funktionshinder
När jag var mindre letade jag efter barnböcker, med barn som var funktionshindrade. Hittade inget då och var lite besviken. Jag har alltid velat vara så vanlig som möjligt, utan att skämmas eller gömma min lite annorlunda situation. Att ha en syster i samma ålder, utan funktionshinder och att gå i vanlig skola har gjort sitt till. Men jag har aldrig kunnat gå till mina älskade böcker och möta någon som liknade mig.
De gånger jag möt funktionshindrade har det varit majoriteten, killar. Både äldre och yngre än mig själv på min gamla Move & Walk träning. Väldigt sällan har jag träffat tjejer på dessa träningsperioder, högst fem gånger. Det har inte varit något problem kanske, men lite udda har jag känt mig där, trots att jag träffat likasinnade människor. Vi har kämpat tillsammans. Men det har varit i princip min enda kontakt med funktionshinder.
Jag hade säkert uppskattat än barnbok i ämnet, om den varit rätt presenterad och välskriven. Om det är någon som vet något om någon sådan bok, skulle jag vilja läsa den idag. Trots att jag inte riktigt tillhör åldersgruppen för böckerna.
De gånger jag möt funktionshindrade har det varit majoriteten, killar. Både äldre och yngre än mig själv på min gamla Move & Walk träning. Väldigt sällan har jag träffat tjejer på dessa träningsperioder, högst fem gånger. Det har inte varit något problem kanske, men lite udda har jag känt mig där, trots att jag träffat likasinnade människor. Vi har kämpat tillsammans. Men det har varit i princip min enda kontakt med funktionshinder.
Jag hade säkert uppskattat än barnbok i ämnet, om den varit rätt presenterad och välskriven. Om det är någon som vet något om någon sådan bok, skulle jag vilja läsa den idag. Trots att jag inte riktigt tillhör åldersgruppen för böckerna.
måndag 11 januari 2010
Inläggsfunderingar och Prins Annorlunda
Nu var det ett tag sedan jag bloggade, tog lite ledigt från min lilla skrivhörna. Men jag tänker ofta på bloggen och är öppen för att hitta nya ämnen hela tiden. Idéer kommer när man minst anar det!
Tips och idéer från min omgivningen och er läsare är absolut mest spännande eftersom ni inte är tvingade och låsta till speciella ingångar som jag upplever att jag själv är ibland.
Men nu till något jag tänkt skriva väldigt länge, ett par ord om boken Prins Annorlunda.
Har skrivit lite kort i ett inlägg tidigare, men för ett par veckor sedan läste jag ut hela boken och har en större bild av den. Boken är skriven av Ludvigs föräldrar Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson. Upplägget är av boken är genomtänkt, Yvonne och Sören delar upp boken en hel del genom att presentera sina personliga funderingar på livet med livet i olika stycken. Eftersom kapitlen är korta så drivs man snabbt framåt i boken.
Helhetsintrycket av boken är en personlig, varm och rak bok som grep mig mycket.
Första sidorna säger en hel del om hur jag tror att livet med ett funktionshindrat barn kan vara. Inledningen är en variant på texten om förvåningen och processen att acceptera att livet tog en ny vändning, som jag har i ett tidigare inlägg. Livet innehåller en ny krydda, som kommer att berika livet.
Ludvig som har Downs Syndrom, älskar livet och njuter av dess äventyr på alla möjliga vis. Vi möter en levnadsglad grabb som ger familjen och omgivningen ytterligare perspektiv på livet. men vet sällan vad som är vänta och livet med Ludvig verkar spännande och sällan enbart krävande. I boken berättas det om den första sorgen över att få ett barn som inte motsvarade normen, men kärleken till sonen med den extra kromosomen växer i takt med att hans charm och egenheter blir tydligare. Alltmer blir den villkorslösa kärleken till sitt eget barn enormt tydlig. Men också Ludvigs egen omtanke om sin familj finns fint beskriven i boken.
Ludvig hänger hela tiden med och lever sitt liv fullt ut efter sina förutsättningar.
Många passager i boken är fantastiskt talande för Ludvigs levnadsglada personlighet, tydligen höjer han ofta stämningen i ett rum där han befinner sig. Han lever i nuet som ingen annan och är inte ett dugg rädd för att uttrycka sina känslor.
Ett exempel är en händelse på ett fik som visar hans raka personlighet" En av damern tyckte att Ludvig var så söt och ville klappa honom på kinden. Men han drog sig snabbt undan och gjorde en äcklad grimas och stönade till. (...) När gruppen med åldringar hade försvunnit frågade vi Ludvig varför han hade gjort så där mot tanten. Han förklarade att hon var ju så skrynklig. – Jag vill ju inte ha skrynkel på mig, sa han."
Jag önskar att jag kunde vara mer tydlig med vad jag själv vill och inte och leva mer i nuet, precis som Ludvig.
Boken hade gärna fått vara längre, men vem vet det kanske kommer en fortsättning?
Det får ju Ludvigs föräldrar som skrivit boken bestämma, tillsammans med Ludvig.
Får du möjlighet, tycker jag att du ska läsa boken om prinsen som är annorlunda!
Tips och idéer från min omgivningen och er läsare är absolut mest spännande eftersom ni inte är tvingade och låsta till speciella ingångar som jag upplever att jag själv är ibland.
Men nu till något jag tänkt skriva väldigt länge, ett par ord om boken Prins Annorlunda.
Har skrivit lite kort i ett inlägg tidigare, men för ett par veckor sedan läste jag ut hela boken och har en större bild av den. Boken är skriven av Ludvigs föräldrar Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson. Upplägget är av boken är genomtänkt, Yvonne och Sören delar upp boken en hel del genom att presentera sina personliga funderingar på livet med livet i olika stycken. Eftersom kapitlen är korta så drivs man snabbt framåt i boken.
Helhetsintrycket av boken är en personlig, varm och rak bok som grep mig mycket.
Första sidorna säger en hel del om hur jag tror att livet med ett funktionshindrat barn kan vara. Inledningen är en variant på texten om förvåningen och processen att acceptera att livet tog en ny vändning, som jag har i ett tidigare inlägg. Livet innehåller en ny krydda, som kommer att berika livet.
Ludvig som har Downs Syndrom, älskar livet och njuter av dess äventyr på alla möjliga vis. Vi möter en levnadsglad grabb som ger familjen och omgivningen ytterligare perspektiv på livet. men vet sällan vad som är vänta och livet med Ludvig verkar spännande och sällan enbart krävande. I boken berättas det om den första sorgen över att få ett barn som inte motsvarade normen, men kärleken till sonen med den extra kromosomen växer i takt med att hans charm och egenheter blir tydligare. Alltmer blir den villkorslösa kärleken till sitt eget barn enormt tydlig. Men också Ludvigs egen omtanke om sin familj finns fint beskriven i boken.
Ludvig hänger hela tiden med och lever sitt liv fullt ut efter sina förutsättningar.
Många passager i boken är fantastiskt talande för Ludvigs levnadsglada personlighet, tydligen höjer han ofta stämningen i ett rum där han befinner sig. Han lever i nuet som ingen annan och är inte ett dugg rädd för att uttrycka sina känslor.
Ett exempel är en händelse på ett fik som visar hans raka personlighet" En av damern tyckte att Ludvig var så söt och ville klappa honom på kinden. Men han drog sig snabbt undan och gjorde en äcklad grimas och stönade till. (...) När gruppen med åldringar hade försvunnit frågade vi Ludvig varför han hade gjort så där mot tanten. Han förklarade att hon var ju så skrynklig. – Jag vill ju inte ha skrynkel på mig, sa han."
Jag önskar att jag kunde vara mer tydlig med vad jag själv vill och inte och leva mer i nuet, precis som Ludvig.
Boken hade gärna fått vara längre, men vem vet det kanske kommer en fortsättning?
Det får ju Ludvigs föräldrar som skrivit boken bestämma, tillsammans med Ludvig.
Får du möjlighet, tycker jag att du ska läsa boken om prinsen som är annorlunda!
måndag 4 januari 2010
Det röda lilla hjälpmedlet
För ett par dagar sedan såg jag en liten flicka med rullator ute i vinterlandskapet. Fick plötsligt minnen från mina år med rullator som liten flicka. Den var liten, röd och det gick att springa fort, men gav inte önskad frihet. Visst var jag rörligare med den än utan på den tiden, men jag ville ju röra mig exakt som alla andra vänner på dagis. Men en speciell kommentar har etsat sig fast i mitt minne och lär stanna där för alltid, vännen Rasmus säger spontant- En sån där vill jag också ha, en röd– då ska vi köra race! En sån önskar jag mig allra mest i julklapp.
Det blev ingen rullator till Rasmus, han behövde ju ingen egentligen.
Plötsligt tyckte jag att rullatorn var cool. Någon ville vara som mig och ha ett av de hjälpmedel som var så bra, men ändå så tråkiga. Jag gillade aldrig hjälpmedel, trots att de hjälpte mig enormt i vardagen. Rullatorernas tid är förbi och det är jag glad för, men utan dem hade jag troligen varit mindre stabil än jag är idag.
Jag ramlar en del idag, men inte mer än jag kan klara av och borsta det av mig varje gång.
Sen gör det nog sitt till att jag har en viss teknik och sällan slår mig mycket.
Jag längtar efter ökad rörlighet och borde därför träna mer än vad jag gör
idag för att bli smidigare...
Kanske ska ta upp mina yogapass igen?
Om inte annat för att få lite mer än skola och vänner att fylla vardagen med.
Min gamla rullator var som sagt fin och användbar, men någon rullator gör nog inte återtåg in i min vardag förrän jag är en gammal dam. Men då är den troligen inte röd och liten, utan turkos och stor.
Det blev ingen rullator till Rasmus, han behövde ju ingen egentligen.
Plötsligt tyckte jag att rullatorn var cool. Någon ville vara som mig och ha ett av de hjälpmedel som var så bra, men ändå så tråkiga. Jag gillade aldrig hjälpmedel, trots att de hjälpte mig enormt i vardagen. Rullatorernas tid är förbi och det är jag glad för, men utan dem hade jag troligen varit mindre stabil än jag är idag.
Jag ramlar en del idag, men inte mer än jag kan klara av och borsta det av mig varje gång.
Sen gör det nog sitt till att jag har en viss teknik och sällan slår mig mycket.
Jag längtar efter ökad rörlighet och borde därför träna mer än vad jag gör
idag för att bli smidigare...
Kanske ska ta upp mina yogapass igen?
Om inte annat för att få lite mer än skola och vänner att fylla vardagen med.
Min gamla rullator var som sagt fin och användbar, men någon rullator gör nog inte återtåg in i min vardag förrän jag är en gammal dam. Men då är den troligen inte röd och liten, utan turkos och stor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)